Aftonbladet – 8 november 1843, sida 1

genomskinliga kinden; det var den i bjertat vak nande passionens storm, som upprörde barmen unga vågor. I enmindre, byggnad på herregården bodde Evas far, den gamle blinde. Hos bonom brukads hon sitta de långa höstoch vinteraftrarna och med sitt .glada skämt och sina muntra sagor förströ och komma honom att glömma sitt enfor: miga lif, enär, som ofta hände, längtan efter hembygden och fjellet gjorde honom dyster och fåprdig. Nu kom hon: väl lika ofta, och oftare kanske än fört, men med skämtet och sagorna ville det sig icke så lält — i stället satt hon hela timmarna, med hufvudet stödt emot handen, tyst och nedsjunken i svärmande betraktelser, till dess en illa återhållen suck uppväckte den balfslumrande gubben. Han kunde väl icke st den förändring, som föregått hos flickan, men ban anade dan snart; ty hvad fattar ej faderskänslan! Han föreställde sig henne ännu alltid sådan bon var, då hon vandrade kring med honom och valde platser, der han skulle sätta sig, eller lade brödet och penningarne i hans hand, och han kunde icke göra sig förtrogen med den tanken, att hon nu var en stor och blomstrande flicka. Hade han plötsligt fått sin synförmåga åter, skulle han troligen mera sörjt än gladts åt förändringen i hennes utseende: En afton, då Hon nos honom satt så der tyst och tankfull, som vanligt, kunde han ej längre återLålla sin Oro och sina frågor. Han gick fram till flickan, satte henne på knät, strök hennes rika lockar och blomstrande kinder med sin grofva hand och sade: Något fattas dig likväl, min lilla Eva; har du ej mer förtroende för din gamle far och vill sägs honom hvad det är? Ack, jag trodde ju alltid, att vi skulle blifva olyckligare härl, Flickan spratt upp som ur en elak dröm, kysste den gamle på pannan och svarade, i det hon he mödade sig gifva åt rösten den fordna glädtighe