Aftonbladet – 8 november 1843, sida 1

... som om det vore något orätt uti, att så bä hemligt smyga sig ut och möta er, och ändå kar jag icke utgrunda något ondt deri, eller hur, her Julius? Har jag då; ej sagt, alt jag aldrig svarar, om du kallar .mig herr Julius? När någon hör det må så vara, men icke då vi äro allena, som nu, icke under dessa ensliga Vandringar, hvilka äro de Jjufvaste stunder jag har, om hvilka jag drömmer hela natten och efterlängtar hela dagen.n ... Arm i arm fördjupade de sig i det inre al parken: Ofta hördes ett högljudt skratt från den yra flickan och förrådde, midt i den tjusning, åt hvilken hon syntes hafva bängifvit sig, att det barnsliga sinnet och lusten att ikläda allt en glädtig drägt, ännu ej öfvergifvit henne. Ack, så länge vi ega qvar detta oskyldiga, glada skratt, som endast kan komma från ett rent, obesmittadt barnahjerta, så länge har oskuldsengeln ej lemnat oss! Den som ville gifva akt derpå, skall finna, hvilka många nyanceringar skrattandet eger. Hvilken skilnad i ton och uttryck emellan barnets löje och den fullmogna, verldspröfvade mannens eller qvinnans — emellan det rena nöjets glädjeyttring och den Jastbares eller brottslingens Och Kellgren uppdrager denna enda skilnad mellan menniskan och djuret, att endast den förra kan skrattal — Men månader och dagar framskredo; och den känsla, som, sig sjelf ovetande, hade uppspirat i den unga, jungfruliga barmen, började allt mer ech mer mogna. Det glada skämtet måste oft vika för en drömmande tankfullhet, den förr si lifliga, glädjeyra blicken antog esomoftast ett dra; af vemod och svärmeri; den blef derigenom blot: så mycket farligare för Julius. Hans smekninga emottogos ej längre med barnsligt gyckleri och glädtigt skratt; de framkallade en högre rodnac på kinden och en häftigare svallning af barmel — det var den i bröstet uppflammande kärleks glöden, som kastade sitt återsken på den fina