Aftonbladet – 7 november 1843, sida 2

Gubben, som blifvit förd i en angränsande kammare, syntes nedsjunken i en dvala, hvilken kunde tagas lika väl för ett dödstillstånd, som ett stilla vanvett. När man först underrättade honom, att lickan lefde och nästan var oskadad, gaf han ej akt derpå; men sedan han blifvit införd till henne och hon utsträckt armarna emot honom och öfverhöjlde bans ansigte och händer med sina kyssar, var det som om hon dermed ingjutit hos honom ett nytt lif. Han öfvergick nu till en stormande, nästan vansinnig glädje, och det var med möda ban kunde öfvertalas, alt icke senast rycka barnet till sig och skynda derifrån. ? Då hästarne kullkastade flickan, hade hon kommit antingen emellan eller på sidan om vagnsbjulen, så att endast de slag, hon erhållit af bästhofvarna, i förening med den plötsliga förskräckelsen, förorsakat afsvimnandet. Den gamla frun, som åkte i vagnen och tycktes tillhöra den förnämare klassen, visade det största deltagande; nu, sedan flickan blifvit förbunden och all fara för hennes vederfående syntes aflägsnad, uppgaf bon sig Vara majorskan H. och boende på herregodset :S, på några mils afstånd, samt erbjöd gubben att med flickan uppstiga i vagnen och vara henne dit följaktige; men först sedan den gamle bunnit öfvertygas, att barnet behöfde än ytterligare omvårdnad och nu omöjligt kunde vandra kring med honom, gaf han, ehuru med alla tecken till motvilja och tydligt encast eftergilvande för nödvändigheten, sitt bifall; och sålunda sågo våra båda unga vänner vagnen,-1 hvilken de upphjelpt subben och bans lilla flicka, aflägsna sig i motsatt håll med dem, som nu ändtligen, då redan morgonrodnaden hörjade tindra, återvände till staJen. — Vi öfverlåta dem der åt det enformiga arbetet i det låga vindsrummet och de stilla betraktelser och tankar, öfver pvilka nattlampan kastar silt tysta sken, under det Vi låta åren med vingad fart framflyga ett tiotal och förflytta scenen till annan trakt. (Forts. följer.)