Aftonbladet – 7 november 1843, sida 2

Bullret af en framilande vagn hördes nu allt mer, och den lilla flickan framsprang mot densamma, antingen för att närmere se den, eller kanske begära en slant, men i detsamma skyggade hästarne hastigt till för den skinnklädde gubben, som stod på andra sidan al vägen, och ett svagt skri från barnet lät honom ana den olycka, hvartill han sjelf varit en ofrivillig orsak. Hästarne hade omkulltrampat den lilla, ett ögonblick låg bon under vagnen, som snart ilade undan, hennes svaga jemmerrop tynade af, och då de begge vännerna skyndade fram och upplyftade henne, märktes ej mer något tecken till lif. Der stod nu den gamle fadren med det blodiga barnet i sina armar; och icke endast barnet, det var ledsagerskan för hela lifvet, hans enda stöd och hopp, som ett enda ögonblick syntes hafva frånryckt honom. Hvilka känslor måste dervid hafva genomilat honom! Förgäfves intalade man honom, att den lilla måste förbindas, han lemnade henne ej från sig, och hvem skulle väl nu vågat rycka barnet ur hans armar? JLänge stod han stum, orörlig; derefter lutade ban sig ner och hviskade med en hemsk röst: Lefver du — svara, lefver du? . . . Åh jo, viss lefver du... inte kan du dö nu! du måste lefval Men då likväl något svar eller tecken till Li! ej följde, och man ifrigt bemödade sig att rycka åt sig den lilla, kramade han henne våldsarat till sitt bröst och kastade benne, nästan medvetslöst, ifrån sig, samt neddignade sjelf på marken, med ett ångestskri, likt en döendes. Imedlertid hade vagnen, efter tillrop, stannat och ett äldre fruntimmer derur nedstigit samt återvändt till olyckstället. Den lilla inbars i en närbelägen stuga och all omsorg slösades på hennes vederfående. Andtligen hördes ett mattjemmerrop; ögonen irrade skyget omkring och: — Far, hvar är han?, voro de första ord höp JAN uttalade. AN Em