Aftonbladet – 7 november 1843, sida 2

då han hörde barnets välkända språng nalkas, lyfte han upp sitt böjda hufvud och nu tycktes ban endast sörja öfver att blicken var skum. Hon flätade sina små armar om hans hals och hängde sig fast der ett ögonblick, men straxt gjorde hon sig åter lös från hans omfamning och följde med spänd oro hvarje rörelse af hans händer för att öppna det hopvikna papperet. Ack, ni skulle sett hennes ansigte hur det strålade af fröjd, hur hon hoppade kring gubben och sammanslog de små händerna, ni skulle sett det, och aldrig hade ni sedan tvekat att besvara den fråsan, hvad som skänker den renaste glädje! Sedan framtog hon maten och valde omsorgsfullt ut, samt lade i handen på gubben det bästa deraf, det mjukaste brödet och de tjockaste köttskifvorna. Han lät sig helt och hållet ledas af henne, än smakade han det ena, och än det andra af den goda fruns gåfvor, allt som den lilla intalade honom; han visste väl, att detta utgjorde bennes högsta glädje. j De båda vännerna hade nu, den vackra aftonen, ingen lust att återvända till staden, utan fortsatte promenaden än längre från Glädjen, — så hette och heter än i dag det ställe ett stycse från Upsala, der föregående händelse tilldrog sig. Då de gingo förbi gubben och den lilla flickan, reste han sig upp vid en hviskning af henne och blottade sitt gråa hufvud, men ingen tacksägelse kom öfver hans läppar; — liksom blicken var skum, fast själens öga såg, kunde väl läppen vara stum fast bjertat talade. Det hade redan lidit ett stycke in på natten innan våra resande vände tillbaka mot staden. Straxt derefter återsågo-de den blinde och hans dotter, hvilka troligen också af det vackra vädret hade lockats fortsätta sin vandring. Gubben visste ingen skilnad på dag och natt, och han ilskade kanhända mer den sednare, emedan den sjorde honom lik andra menniskor, och icke så mycket som dagen erinrade om hans olycka. —