Aftonbladet – 6 november 1843, sida 1

egentligen icke vara annat än en slutliqvid lör de föregående åren, grundad på den princip för svenska statsregleringen, att hvart år bör bära sig sjelft, och att hvarje års utgifter böra bestridas af samma års inkomster, bvaraf biir en nödvändig följd, att det löpande ärets inkomster och utgifter icke få sammanblandas med ce föregående ärens. Detta är samma princip, som ligger till grund för utgifters och tillgångars ind Ining på serskilde titlar, hvilka icke heller få sammanblandas, utan hvarje titel bör hafva sin egen räkning, samt den ena titelns brister eller ö!verskotwter icke få öfverflyttas på en annan. Då nu hvarken årets inkomster hinna till fullo ingå, ej heller årets utgifter till fullo utbetalas under det löpande äret, så visar sig vid hvarje års slut en massa af behållningar och restantier å ena sidan, och skulder och utbetalningar å den andra, öfver hvilka serskild räsning måste föras, och en sädan är räkningen öfver reservfonden, Den är således alldeles motsatsen af hvad man i borgerlig räkning kallar den inoch utgående balansen, genom hvilken man sammanbinder det föregående året med det följande, och som man anser såsom en tillgång för det ingående året, hvarpå man i första rummet anvisar ärets utgifter, enär räkningen öfver reseryfonden har till ändamål, att tvertom förekomma, alt det föregående årets medel ej må sammanblandas med det följande ärets. Likväl är denna räkning så uppgjord, att den en dast skiljer det ingående året från de föregående, men icke de föregående åren sinsemeilan från hvarandra; utan äro tvertom behållaivgar och . skulder från de föregående ären sammanförda i en enda räkning. Räkningens saldo är således ett resultat icke af något visst år serskildt, utan från alla föregående, sedan år 1809. Man kan vid denna räkning öfver reservfonden anmärka, att deruti upptages säsom tillgång för det förflutna året den kronouppbörd hvilken först det ingående året skall, och först lagligen kan. inflyta. Att detta af det skäl kan försvaras, att nämnde kronouppbörd redan är debiterad under det förflutna året, och således kan anses såsom dess fordran, inser jag visserligen; men då hela statsverkets gång är byggd på den princip, att alla ett års utgifter skola bestridas af samma års inkomster, och för sådant ändamål inkomsterne böra vara tillgänglige, förrän utgifterne förekomma, så synes det vara mera konseqvent, att den kronouppbörd, som ingår under det löpande året, och icke den, som först ingår det föjande året, bör komma det löpande året till godo, emedan annars, tvertemot principen, de påräknade inkomsterne skola komma efter utgifterne. En enskild man skulle åtminstone icke så uppgöra sitt årsförslag, att han för det löpande årets utgifter skulle anvisa inkomster, som först det följande skulle blifva disponibla, emedan han, i sådant fall, blef nödsakad, att förskaffa sig ett förskottslån, för att uppfylla bristen. Ännu mindrekan således svenska statsverket så uppgöra sitt årsförslag, om det vill vidhålla den grundsatsen, att för hvarje utgift en kontant, redan förfluten inkomst skall vara anvisad. Det kunde synas vara i sig sjelf likgiltigt, huru man fördelar inkomsterna mellan ären, om icke räkningens saldo ciler netto behållning blef alldeles olika, efter det ena eller andra räknesättet. Detta saldo är nemligen hvad man kallat Grundfonden; och då man utgått ifrån den satsen, av hvarje nytt år skall bära sig sjelf, och icke behöfva några tillgångar ifrån de föregående åren, har: mån riktigt deraf slutat, att om detta saldo, eller denna grundfond, borttoges, och användes för andra ändamål, skulle statsverkets rörelse under ett nytt år gå lika obehindradt. Detta är fullkomligen sant, om man räknar kronouppbörden till det årets tillgångar, under hvilket den infliyter; men det är alldeles falskt, om man, såsom nu sker, räknar den till det föregående äret, och till dess saldo, i hvilket fall statsverket skulle antingen behöfva låna af de föregående åren icke mindre än omkring 3 millioner, eller ock att utgifva skuldsedlar, eller upptaga en kredit, för att kunna bestrida utgifterna. En annan brist i räkningen har Afdelningen redan anmärkt, nemligen att deruti uppföres värdet af åtskilliga byggnader och: inventarier, hvilka antingen böra uppföras på helt andra conti, eliter ock endast sådana byggnader och inventarier uppföras, som äro ämnade att innan kort realiseras, hvartill sådane som t. ex. Krigs-akademien icke kunna anses höra. Vill man således beräkna grundfondens verkliga belopp, eller saldo från de förflutna åren, så måste derifrån dragas icke blott nyssnämnda fastigheter och inventarier, utan äfven den uti räkningen upptagna under det följande året inflytande kronouppbörden. Vid 1842 års börian utgjorde det saldo, med följande årets kronouppbörd inberäknadt, som räkningen, sådan den nu är, upptager 4,565,654 Rdr. Drager man derifrån värdet af upptagna fastigheter och inventarier, 336,764 Rdr, samt den under år 18492 inflytande kronouppbörden.2,735,250 Rdr, så återstår endast en summa stor 1,293,150 Rår, hvilken utgör en bebållning från äldre åren, som synes böra utgöra ett till siffran numera fixeradt och oföränderligt belopp, som kan balanseras från år till år. Likväl är sannolikt att deruti ännu inbegripas åtskilliga esäkra poster, såsom till exempel proprie balanser, som genom afskrifning kunna komma att ytterligare minska densamma. Antager man ofvan af mig anförda bokföringssätt, så vinnas följande fördelar: 4:0 Komma inkomsterna att ingå under det år, under hvilket utgifterna skola bestridas, och icke efter desamma. 0:0 Reduceras reservfonden till något när mot hvarandra svarande summor i debet och kredit, hvilka icke föreställa annat än från förra åren resterande inkomster och utgifter. 3:0 Visar det saldo, som efter uppgörande af denna liqvid uppstår, en netiobehållning från äldre år, som utgör en serskild tillgång, och icke egentligen hör till ofvannämnde slutliqvid, och som sannolikt bör utgöras al en fast och uvföränderlig summa lika för alla år. Frågan om denna nettobehållning, som, enligt ofvanstående, reducerar sig tili en vida mindre betydlig summa, än man förut föreställt sig, nemligen till ett belopp af blow omkriog 4,293,000 Rdr, i stället för 4,500,000 Rdr, kan undandragas stalsverket och användas för andra ändamål. så visar sig att uti