Aftonbladet – 4 november 1843, sida 1

ljus förhoppning! huru smickrande! — Nej, min dödsdom har ni tecknat, och jag sjelf skall fullborda den. Jag har: styrka, fast jag dukar under! — Ah! — ut vill anden flyga i rymdernas chaos, svinga sig flyktande undan kärlekens pestångor. — Min vinge skall sedan flägta brudens andedrägt till rimfrost. — Jal jag skall sväfva öfver ditt brudläger; men i mitt sällskap för jag mörka andar — akta dig sjelf! mig hafva de redan fängslat — hal ha! ba! Pistolen är färdig — adjö Charlotte. Victor.n Nyss förut hade varit tal om en ung författare, som nyligen afhändt sig lifvet. Brefvet var alltså bekräftadt. Charlotte föll sanslös från stolen. Man skyndade till bennes hjelp och lyckades slutligen återbringa henne till lif; men hennes anletsdrag Voro rysligt förvridna, de matta ögonen stirrade på golfvet. Slutligen: fick hon ett anfall af spasmer, hvilket slutade med en afdomninf. Då hon tillfrisknat ur den långvariga sjukdom, som härpå följde, var vansinnets stämpel intryckt på hennes anlete. Nyss förut hade brukpatron von Heden afsändt följande bref: -Herr Bernbard! Jag tycker ej om de ordalag, ni behagat begagna emot min son — mi borde veta alt jag, som far, ej kan tålazsådant. Åt han vanärat er dotter; har jag förebrått honom, och skall ytterligare göra det, om jag kan få fram några ord för honom. Jag har frågat honom, om han vill gifta sig med henne, men han gaf ett undvikande svar; och som jag ej kan tvinga honom, hoppas jag, alt jag, derigenom att jag försörjer barnet,