Aftonbladet – 3 november 1843, sida 2

rafsten, hvars inskrift förmäler, att derunder vilat en klockare vid Riddarholmsförsamlingen, om hetat Streng, hvilken äfven i samma inskrift utalat ett strängt anathem öfver barn, anförvandter ller andra, som drista sig afyttra eller skada hans vilorum. Stenen bär årtalet 4697. — Ifrån Lund skrifves, att en beklaglig oycka träffat professor Thomander. Sistlidne Sönlagsalton kl. 7, då han ifrån ett besök i grann kapet skulle återvända hem, kommo ett par vondhästar skenande på gatan med sådan fart, att van ej kunde undvika dem, utan omkullkördes ych skadade sig illa i hufvudet. I Måndags, vid ostens afgång, befann han sig väl vid fullkomlig sans, men likväl besvärad af feber och mattighet. Läkaren lärer likväl yttrat den förhoppningen, att allt skall gå väl öfver, så vidt man kan hoppas något bestämdt vid en hufvudskada. Samma hästar bade äfven, längre upp på gatan, omkullkört en gammal gumma, som blifvit. ännu svårare skadad, så att fråga var om lifvet. — Emellan Hr biskop Faxe i Lund och en af kyrkoherdarna i hans stift, prosten och professoren Eberstein, bar en temligen vidt utseende tvist uppkommit. Professor Eberstein har nemligen om biskop Faxe uppgifvit, att biskopen i en förklaring hos Konungen påstått, det professorn flera gånger inför domkapitlet undergått varning för begångna tjenstefel, oaktadt sådan varning blott en enda gång skall hafva blifvit professorn meddelad. Som professorn offentliggjort denna anklagelse genom åtskilliga, densamma angående handlingars införande i en tidning, har biskopen genom samma tidning derpå svarat, att han väl icke vill ingå i ett försvar mot professor Eberstein, men att, om svar inför Konung och lag erfordras, skall det lika så litet uteblifva, som det hittills saknats,. Imedlertid uppmanar biskopen professorn, att äfven meddela allmänbeten det utlåtande, som biskopen, i anledning af professorns klagoskrift, till Konungen ingiflvit. oo— Genom enskild persons försorg har Konungens berfallningshafvande i Wexiö blifvit erinrad, att en af länets kronofogdar icke sedan år 4857 till samma Konungens befallningshafvande ingifvit sina diarier öfver private utmätningsmål. Konungens befallningshafvande har alltså icke kunnat underlåta att inkalla kronofogden och höra huru härmed rätteligen hänger tillsamman, och kronofogden har dervid skyllat på länsmännen, samt uttryckt sin förhoppning, att då ingen enskild skall hafva lidit något på honom, försummelsen måtte vinna höggunstigt öfverseende. Han tillstår imedlertid att det är bans fel, att han icke vidtagit någon verkande åtgärd, mot länsmännen. Man får nu se hvem Konungens befallningshafvande skyller på och hvars fel han anser vara, att icke i tid någon verkande åtgärd blifvit vidtagen mot krönotogden.