Aftonbladet – 3 november 1843, sida 1

DISKUSSIONEN HOS HUFVUDSTADENS HERRAR FEMTIO ALDSTE j om löneanslag åt hr öfverstelöjtnanten Sandels såsom befälhafvare för Stockholms borgerskaps militärkorpser. Då denna fråga hos herrar femtio äldste förevar till öfverläggning, lofvade vi att meadela protokoliet deröfver, sedan det hunnit justeras. I anseende till den längre tid, som stundom passerar mellan denna autktoritets sammankomster, har justeringen äfven blifvit fördröjd så länge, ett protokollet först nyligen biifvit tillgängligt. Detta är en olägenbet, som i vår tanka förtjenade att alhjelpas genom serskilda justeringssessioner, ty då meningen med protokollsförande är, att förvara och kunna offentliggöra öfverliggningarne, så finner man lätt, att det är af vigt, att de yttranden, som afgifvas, må blifva snart tillgängliga, framförallt vid en menighetsstyreise som har så många ärender af stor vigt för hufvudstadens bästa att afhand!a. Hvad likväl d det nu ifrågavarande ämnet angår, så har det sitt egentliga intresse siåsom principfråga, och förlorar i detta afseende ingenting deraf, att berättelsen kommer några veckor efteråt. Saken har för öfrigt varit så länge omtvistad, att det ganska väl lönar mödan taga kännedom af der intressanta, på fakta och författningar grundsde utredning, som derät blifvit gifven under ifrågavarande ciskussion. Protokollet följer: Den 4 Augusti. S. D. Företogs åter den vid förra sammanträdet bordlagda frågan ang. aflöning för närvarande befälhafvaren vid stadens borgerskaps militärkorpser, hr öfverstlöjtnanten och riadaren Lars August Sandels — Hr ordföranden gjorde proposition derå, huruvida afFra af borgerskapets medel zoå till hr öfverstelöjtnant Sandels såsom befälhafvare vid borgerskapets miIitärkorpser af borgerskapets äldste medgitvas eller icke. Herr Schartau: Jag betraktar denna fråga ifrån en synpuntt att intresset vore likgiltigt, om saken blott rörde huruvida en afskedad öfverstelöjtnant skulle pensioneras eller cj på stadens bekostnad. Fastmera är här det väsendtligaste, buruvida institutionen skall vinna häfdå cller ej. Under de sednaste 20 åren hafva borgerskapets äldste varit fredade ifrån sådan svårighet. De gamle hafva omtalat huru det gick till den tid, då borgerskapet gjorde vakt; och jag vädjar till dem, som ibland dessa ännu lefva, om det ej förfors på ett sådant sätt, att aslednivg nu ej är till önskan af återupplifvandet. Riket var likväl den tid, då borgerskapets militärkorpser hufvudsakligen tjenstgjorde, hemsökt af krig och man a!såg att genom borFöre beväpnande skydda bufvudstaden. Nu är lförhåtlandet förändre adt. Nu reducerar sig institutiojpen tili en vapenbehandling utan allt högre ändamål. Den här afsedda syss selsättning i är mindre oskyldig än man föreställer sig deasamma. Man samtelar om huru det gått till, då borgerskapets militärkorp pser varit tillsammans, och för mina del tror jag, att borgerskapets militärexercis är af en demoraliserande inverkan på borgerskapets välfärd. Ena ung man, som vinner burskap, ser för sig denna militära syselsätining, hvilken för honom blivit huvudsaklig och. bvaråt han egnar hela sin tid. Borgerliga Yrken äro likväl ej af den indrägtiga beskaffenhet, att en sådan tidsuppoffring åt annat än yrket står tillsammans med idkarens belåtenhet och välmåga i allmänhet, ehuru undantag kunna finnas. Småningom inskräntkes exercisen ej blott inom börser, utan det blir en skyldighet för borgerskapets militärkorpser att deltaga i kampagnen på Ladugårdsgärdet. Men ej nog härmed, utan de, som ERE tr EN Ne SAN EKEN PNP TA AS AN FKNASENT TTT