Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 2

tionella Folk-Rätts-bestämmelser., — Författaren visar likväl, att fastän en sådan princip måste finnas, så har sjelfva dess tillvaro, och tillvaron al en Folkrätt i allmänhet, länge varit okänd, och att man först i den nyare tiden börjat efterforska och bestämma den. I Orienten, anmärker han, kunde någon fråga derom ej uppstå, då alla rättsförhållanden der blifvit dels sammanblandade med religionssystemerna, dels undertryckta af den österjändska despotismen. Hos Grekerna utgingo de från gammal häfd — eller som Förf. uttrycker sig — från det ,ethiska lifvet, och således ej från någon förnuftsgrund. Hos Romarne förekommer väl sjelfva namnet på saken: deras statsmän och tänkare tala som oftast om Jus genliumn; men denna så kallade folkrätt hänförde allt till Rom, såsom enherrskare bland en mängd folk, hvilka fordom varit dess fiender, och öfver dem ansågs Roms supremati oföränderlig, enligt grundsatsen adversus hostem ceterna auctoritas esto!n — Roms folkrätt var således nästan densamma, som sedan urminnes tider gällt och ännu gäller för det himmelska riket,, hvars herrskare betraktar alla andra stater som Kinas vasaller. Först under medeltiden började det ena folket anse sig för jemngodt med det andra; likväl alltid med lust att kufva sina grannar, om tillfället så medgaf; men sjelfva täflingskampen alstrade småningom behofvet af en skiljedomare, som handlade efter någon vid lika omständigheter lika gällande lag. Roms andliga makt och Tyska Kejsarstatens supremati tillfredsställde dock snart detta behof, så vida, att någon bestämd utveckling af en dylik lag icke kom i fråga. Men när reformationsstriden protesterade på samma gång mot Romerska Kyrkans och Kejsardömets öfvermakt, erfors, under en nu längre framskriden kultur, samma behof lifligare än någonsin, — det var då, som Hugo Grotius framträdde med sin veridsbekanta skrilt De jure belli et pacisn, hvilken sedermera tjenade till ledning vid Westphbaliska fredsslutet; och Grotius blef härigenom, enligt hvad Hr Dellden äfven obestridligt ådagalägger, stiftaren af Folkrätten, såsom vetenskap. De ännu hos Grotius sväfvande begreppen om denna nya rättsläras grund granskar Hr Dellden omständligt i närvarande afhandling, och bestämmer dem ur filosofiska synpunkter. Vi anföra här slutresonnementet af denna undersökning. Folkrätten fordrar,, heter det, ,att hvarje folk skall erkänna det andra folkets sjelfständighet, och således icke företaga någon handling, hvarigenom densamma på något sätt kränkes. I följd häraf har hvarje Stat ett i förnuftsrätten grundadt ovillkorligt anspråk på frihet och jemlishet i förhållande till andra Stater, på fri ulveckling så väl i malterielt som intellektuclt phänseende o. s. v. Alla dessa i Statens idee af sjelfständig personlighet grundade rätts-anspråk tillhör det Folk-Rätten att i dess allmänna afdelIpning utveckla, samt derifrån härleda allmängiltiga förnuftsreglor för Staternas rättliga förhållande sinsemellan. Alla dessa Staters rättigheter i förhållande till andra Stater äro ytterst grundade på den förnuft-rältliga princip, hvarifrån all rätt i pallmänhet, och således Folk-Rätten serskildt måIste utgå, och att i följd deraf en fullkomlig analogi äger rum mellan individens personlighet och deraf flytande rätt, å ena sidan, och Staten, såsom representerande en sammanfaltning af Statens Inalla medlemmar å den andra. Då enabanda obeInstridliga förnuftsgrund, nemligen personlig sjeljUIpständighetsrätt för ernående af ett förnuftsändamål utgör den gemensamma källan för individens personliga rätt och för Statens, så hafva vi härInutinnan funnit en yttersta princip såsom den veIntepskapliga Foik-Rättens utgångspunkt, och sålunda uppvisat den grund, hvarpå en allmän eller Is. k. naturlig Folk-Rätt, såsom contradistinguelyrad mot den konventionella eller positiva, måste tänkas ytterst hvilan Ailt detta, torde Läsaren af den lärda dedukItionen erinra, är mycket riktigt sagdt; men huru skall den fastställda grundsatsen träda utom teoriens och katederns område, och blifva gällande i praktiken och verlden? -— Författaren medgifver sjelf att för rättsförbhållandet Stater emellan icke gifves någon i egentlig mening lagstiftande yttre makt, enär uttryckliga aftal här utgöra enda grunden för en i det yttre förbindande Lag. Afven saknas här en domare, som, i analogie med PriI ,vat-Rätts-fallet vidtager åtgärden af lagtillämpning, emedan, som kändt är, sjelfständiga Stater icke godkänna någon högre auktoritet öfver sig. Da förslag och försök, som Förf. anför såsom gjorda laf Statsrättslärare och tänkande Statsmän, i änIdamål att lösa detta problem, anser han med rätta för ofullständiga eller otillförlitliga. Men I med sin helt och hållet teoretiska åsigt af Folkrätten, vill Förf. ej beller inrymma någon yttre makt eller något yttre tvång, närmande sig det juridiska, i afseende på denna rätt, utan hoppas latt förnuftet sjelf skall efter hand göra sig mer och mer gällande och undanrödja behofvet af främmande understöd. Vi hoppas detsamma; men vi tro ej, med Förf, att man träder det teoretiska I förnuftets värdighet för nära, om man i yttre -Jomständigheter söker befordringsmedlen för denna maktutveckling. Vi tro tvärtom, att man utan sådana befordringsmedel skulle få skäl att förläg