Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 2

ropa en kungörelse af år 1842 — således 22 år äldre än den nyssnämnda författningen af år 1834 — om förbud för fabriksoch handiverkerivarors försäljning å torg och i hamnar, förklarande, att som den Kungliga tillåtelsen för Enkan Nordström, att tillverka och i Stockholm till afsalu hålla bröd, icke tillika specielt innehöll, att hon finge låta utbjuda och försälja det på allmänna platser, så fälldes hon att böta 4 Rdr 32 sk. Banko och brödet dömdes förbrutet. Härölver har nu Enkan Nordstöm anfört klagomål hos Kongl. Maj:t. Det blir icke utan intresse att se, huru detta mål kommer att afgöras i sista instansen. Det är redan i sig sjelf en orimlighet, att icke handeln med bröd, lifvets första nödvändighetsvara, skall vara fri för enhvar, utan afseende på om det är hårdt eller mjukt, så mycket mera som tillverkningen deraf skulle blifva en lämplig handtering och försörjningsmedel för fruntimmer, hvilka nu äro så högst vanlottade, i afseende på borgerliga rättigheter; dertill kommer äfven, att bröd, så vidt vi känna, hittills icke varit räknadt till egentliga hvarken fabrikseller handtverkerivaror, och att om det äfven förr så ansetts, så har Kongl. Maj:t formligen undanröjt denna tydning senom den sednare gifna tillåtelsen för hvem som helst, att sälja torrt bröd på torgen. Hvad slags logik, Öfverståthållare-embetet då följt, för att kunna anse det vådligare för allmänna ordningen att sälja limpor på sådana platser, än torrt bröd, enär Enkan Nordström i allmänhet hade tillstånd att hålla det af henne tillverkade bröd till salu, är svårt att inse. En annan något när likartad händelse med denna passerade icke längesedan. En fattig, men snygg och ärlig medelålders qvinna, som förut tjenat många år i ett bättre hus, men sedan gift och nu i små omständigheter, hade för ett par månader sedan, en Söndag, då det var mycket folk på Djurgården, i hopp om en liten förtjenst företagit sig att vandra dit ut med ett parti smörgåsar, dem hon höll till försäljning vid slätten; men hon hade icke stått der länge, då ett par ordningsmän kommo och motade bort henne på den grund, att hon icke hade tillståndsresolution af Riksmarskalks-embetet, och endast de, som erhållit ett sådant tillstånd, fingo sälja smörgåsar på Djurgården. Härigenom gick hon ej blott miste om det hopp bon haft om en obetydlig profit af sin oskyldiga industri, utan förlorade äl ven en del af sitt lilla förlag, bvari hon nedlag! de två eller tre Riksdaler, som utgjorde all hennes besparing af ett par föregående veckor: träget arbete. Dagen derpå kom hon till Re daktionen och beklagade sin nöd, och huru svårt det är,; man må bjuda till på allt sätt, menade hon, att ärligt försörja sig, så vill det icke gå och ingenting unnas den fattige att företaga sig Vi hade icke stort att säga, för att trösta henne ty hon hade, ty värr, icke så orätt.