Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 2

ga tiden för förnuftets supremati, i diplomatiska förhållanden, till det bekanta tusenåriga riket och att hänföra de teoretiska undersökningerne öfver folkrätten, författarens egna inberäknade, till samma kategori — hvad infiytandet beträffar — som spekulationerna öfver besagde rike, eller till något annat tidsfenomen, som ligger lika mycket utom hela den närvarande verldsformationens gränser åt den ena sidan, som det möjligen sociala förhållandet emellan Ichtyosaurerna, Pterodaktylerna och andra urverldens lifsrepresentanter ligger derutom åt den andra. Hegel har imedlertid, efter hvad Författaren sjeif antyder, funnit ett sådant befordringsmedel i veridslistorien; men Hr Bellden förkastar verldshistoriens inblandning härvid, såsom endast ledande till förvillelse. Ehuru hög och omfattande betydelse men än rå tillegna ,verldshistorien, säger Ir Deilddn, så lära väl derifrån hvarken kunna hemtas några allmänna förnuftsgrundsatser, liggande inom den rena FolkRättens sfer, eller några positiva bestämmelser för folkrättliga förhållanden; med undantag i sedare hänseendet af de Statskonventioner, hvilkas statuter förvaras specielt i den politiska historien Då Hegel ganska riktigt medgifver, att Staterna ej kunna sägas hafva någon gemensamt erkänd domare öfver sina rättsförhållanden, men dock tillerkänner verldshistorien en sådan slags domsrätt, har han derigenom blott infört på rältsvetenskapens område ett begrepp, som der icke har någon fast fot, utan, dit infördt, blott leder till förvillelse. Ville man här på det gebiet, som uteslutande tillhör rätten i dess tvåfaldiga art af ren förnuftsrätt eller konventioneil och positif, lemna insteg för infilytelsen af främmande begrepp — elt förfarande som vi för vår del fullkomligen ogille — så finnes ett annat begrepp, som vida mera omedelbart inverkar på folkrättliga förhållanden, nemligen den genom stigande kultur utbildade offentliga meningen, den s. k. allmänna opinionen inom de nationer, om hvilkas rätt är fråga Denna, såsom uttaisade den al!männa bildningens förnuftsfordringar, äger ett omedelbart praktiskt inflytande, som, åtminstone gzenom den moraliska kraft, hviiken sättes derigenom i rörelse, mera närmar sig till analogien af en yttre domsmakt. Vi slut våra utdrag ur Hr Delldens afbandling med det sist anförda, för att tillägga några ord just i anledning af detta, såsom resultat af det hela. Vår öfvertygelse är norligen att Hegel, då han ställt verldshistorien Vill domare öfver statsrättsförbållanden i yttersta instansen, icke blott hänvisat på den enda domsremakt, som öfver dylika förhållanden kan i verkligheten utöfvas, utan äfven uttalat eii factum, som redan är till. Men Hr Dellden förbisndar den funktion, som Hegel tillerkänner historien, med en annan, som han icke tillagt henne. Hegel var uton tvifvel en alitför skarpsinnig tänkare, för att, på sätt Hr Dellden här tycks föreställa sig, viljt härledde några rättsgrundsalser — af hvad slag som helst — ifrån historien, det vill i nä inde fall säga, att tillegna benne en lagstiftande makt bvad Folkrätten beträffar. Men obehörigbeten att stifta lag utesluter ej behörigheten att skipa den: och det är blott denna sednare, som Hegel här tillerkänner verldshistorien, och som irgen heller torde kunna frånkänna hepne, Gå bon, så långt hon når, alltid utöfvat en sådan domsrätt, hvar gång hon fällt ett omdöme öfver någon stats af henne omförmätda förfarande mot en annan. I verldshistorien ser man alltså domaren öfver Folkrälts-mål — öfver diplomatiens åtgärder — och erfarenheten säger oss, att denna domstol både är ojäfvad och att den har varit fruktad, till och med hos folk, der någon Folkrätt icke kunnat komma i fråga, och i tidehvarf, som om denna rält icke ägde någon aning. Eller hvad var väl meningen med alla de ,krönikor, som despotiska staters rikshistoriografer — från Chinas fornherrskare till Ahasverus, och så vidare — ex officio antecknade: om ej att hänskjuta de mäktiges handlingar under kommande tiders dom? ... Så länge detta skedde ex officio, och ingen kunde kontrollera referentens framställning, var imedlertid någon rättvisa i domslutet ej att förvänta Det är först sedan boktryckerikonsten gjort omöjligt att förfalska verldsbistorien, som hennes domar fått en vigt, stor nog att återverka på de makthafvande sjelfva. Ingen af dem vill ändå afträda från skådeplatsen med den tankon, att en dag sta till boks i häfderna bland en Nero, en Carl VIE al Frankrike: knappast bland Dubois och Richeliew Man söker derföre åtminstone att bevara skenet af rätt, nu mera, så vidt som möjligt; Hr Dellden har sjelf anfört exemplen derpå vid omförmälandet af kongressakterna, manifeslerna, 0. s v. — Då han för öfrigt, med jäfvande af histori-ens behörighet som domare i folkrättliga fall, är beredd att inrymma ena dylik behörighet åt allmänna opinionen, gör han blott en cirkelgång i framställningen. Ty hvad är historiens dom, annat än framtidens allmänna opinion — annat än denna opinions domslut i sista instansen: och hvad är samtidens allmänna opinion, annat än historiens preliminärutstag? -Mellsn begge dessa domslut kunna vi ej upptäcka vågon annan skila eo rn då da afkynnas Ach fulldtändrahofoen