Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 1

som stum och dyster strömmade ut från suckarnas sal, bedjande för den fallne martyren. Nästa natt upptäcktes åter tre ljus, och påföljande dag föllo tre nya offer i suckarnas sal. Det första var en faltig enka, som, för att kunna lifnära fyra små barn, nödgades arbeta äfven om natten. Det andra var en uppfinnare i slöjd, för hvilken en vietig kemisk operation skulle misslyckats, om lågan i hans brännugn hade måst släckas när solen gick ned. Det tredje var en lärd, som icke varit utom hus sedan förbudet anslogs och derföre ej heller hade sett det; mot skymningen tände han sin lampa på vanligt sätt och fortsatte sina forskningar, till dess att vakten bröt sig in och fängslade bonom. Men dessa afrättningsuppträden utgjorde ej fet enda onda, som ljusförbudet alstrade. Blindlyktornas handhafvare smittade efterhand en stor del af det ärliga folket med sina sam vetslösa grundsatser, och rältvisa och heder tycktes snart stå färdiga till flykt i hela riket. To-bo-hu-va-bo-hu fann sig icke heller lycklig sje!f. Han ansåg väl ljusen släckta nu mera, men fruktade ständigt att någon lampa kunde brinna någonstädes, dit hans teleskoper icke nådde. Hans iynne förändrades underbart genom denna hemliga fruktan. Han blef tyst, folkskygg, liknöjd för allt annat än bevakningen mot ljuset, och grym vid minsta skymt af detta. Hela hans lif var en beständig ängslan, och hans enda lättnad ibeymret var, när något nytt offer för påbudet afrättades; han ansåg sig då befriad från ännn en upprorsstilftare. Hans hemliza förskräckelse hade