Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 1

för att åtnjuta all den hyllning, som deras upphöjda ställning kan skänka dem? Den ifrågavarande fortsättningen lyder som följer: Så snart de deputerade, säger korrespondenten, phade utkommit ur palatset, uppmanades de häftigt af folket, att meddela berättelse om hvad de visste. En ledamot uppläste då de begge förordningarne, men de öfrige skyndade sig undan, af fruktan. Under uppläsningen hotade folket (korrespondenten påstår att det var rusigt) batt intränga i palatset, om ej monarken genast ville underteckna den sista, i Trözene antagna konstitutionen; och då en röst utropade: Förordningarne äro ej underskrifna! och vi äro luradelo 0. 8. V., störtade sig pöbeln på statsrådet Probelegios, som uppläste dem, ryckte dem af honom och ref dem i stycken, då just Kalergi i lagom tid ankom, för att skydda honom mot personliga förnärmelser. Sedan detta förhållande blifvit anmäldt hos konungen, omskrefvos förordningarna och afsändes till statsrådet. Kalergi vägrade likväl att bortsända trupparna, intill dess de nya ministrarna ankommit. Nu anlände slutligen dessa, för att aflägga eden. De medförde ytterligare tvenne förordningar, den ena angående förlänandet af ett minnestecken åt de militäroch civilpersoner, som tagit verksam del i de tänkvärda bändelserna,, den andra en förklaring af H. M:ts välbehag med rebellcheferna för ordningens upprätthållande. Konungen vägrade att underteckna 2essa och ansåg, att ministrarne icke sjelfva borde äska af honom något, som nedsatte thronens värdighet; men då de försäkrade, att de eljest icke kunde lugna folket. uppdrog han dem att sjelfve utfärda förordningarna. Nu uppkommo de främmande sändebuden, på sätt redan i Onsdagsbladet blifvit berättadt; och sedan dessa först föreställt ministrarne, att de icke borde yrka på de sistnämnde förordningarna, men dessa förklarade sig icke kunna afstå derifrån, samt Kalergi endast lemnat !V, timmas betänktid, tillstyrkte de konungen att äfven göra det offer för landets lugn, och H. M. undertecknade dem på deras enträgna förbön. Derefter utgick konungen, åtföljd af ministrarne och sändebuden, på slottsbalkongen, der han, urder folkets skallande bifallsrop, uppehöll sig en stund. Nu ville folket att ministrarne skulle uppfordra konungenatt ropa lefve konstitutionen; men dessa tillkallade då trupparna, befallde dem att skingra folket och sedan åter marchera till kasernerna, emedan konungen beviljat allt hvad man hade af H. M. begärt. Klockan 3 tågade trupperna tillbaka till kasernerna ifrån slottsplatsen och folket åtskiljde sig efterband. Angående de närmaste händelserna före sjelfva revolutionsscenen, som nu blifvit heskrifven, berättar korrespondenten följande: Man väntade väl dagen förut ett upplopp af folket, men man anade cj, att en militärrörelse skulle ifrågakomma. Den 44 kl. !, 41 om aftonen afgar stadens kommendant, öfverste Pisa, en rapport till Konungen, att i Makrijannis hus sju beväpnade Platavgiter blifvit af gensdarmeriet tagne i förvar, men att eljest allt var lugnt och garnisonen i kasernerne färdig att på första befallning komma till slottets skydd. Vid midnatten kom en af de sammansvurnce till slottet och angaf, att de medsammansyurnes antal blott var trettio beväpnade. Man hade ibland dem sagt, att de tre skydds nakterna ville att konungen skulle gifva folket en konstitution, men att H. M hade vägrat; och man hade öfversatt engelska blad, hvaraf det skulle synas, att makterna yrka konstitution och konungen lofvat en sådan. Han påstod, att so!daterna visste ingemting om saken; men att ministrarne, generalerna och de högre officerarne voro med, emedan man trodde, att fråga var om att änru mera ned:ätta landets försvarsstyrka, och ingenting annat än en konstitution kunde rädda landets sjelfständighet och anseende. Han sade att kl. 2 på morgonen ämrade man låta saken gå för sig, och att man ej ansåg si kunna diöja längre, emedan den blifvit upptäckt; m. Under det denne ännu berättade detta, hörde man skout. Gensdarme-adjutanten anmälde, att gensda merne omringat Makrijannis hus, och att överste Is lergi med sina uhlaner skyndat till hans bistånd. Nu ville konungen rida till kasernerna, för att sätta six i spetsen för trupperna; men Kalergis fo!k uppfängade hästarne och stalibetjeningen och förbjöd all utgång ur kongl. slottet för dervarande personalen. Då vid de upproriskes ankomst utanför slottet portarne stör des, motsatte sig slottsvakten inträngandet af Kalergis ryttare; och då blef en gensdarmeriofficer nedstucken med en lans. Sedan de yttre vakterna blifvit a! dem intagna, hotades en hvar, som ville lemna jaleatset, med döden. Under allt detta hade konungen endast hos sig den i slottet boende hofmarskalken, öfversten Hess samt tjenstgörande grekiska adjutanten, Gardikiotis Grinas, som blef fastt gen, då han utsändes att tala med upprorsmännen, en ordonnansofficer, kapten Steinsdorff samt officeren af vakten. Drottningen och hodamerna höllo sig ständigt i konungens närhet. Så stodo sakerna, då på sätt redan förut berättats, underhandlingarne började emellan konungen och Koalergi. lea kå