Aftonbladet – 28 oktober 1843, sida 1

— Jag har läst det, svarade den tilltalade med hög och säker röst. Var det du, som i natt träffades vid en påtänd lampa? — Det var jag. pMen hvad straff väntar den, som, med kännedom om vår suveräna vilja, vågar åsidosätta den ?, — Jag är här för att höra min dom förkunnas, men ej att förkunna den sjelf. Hurudan den för öfrigt må blifva, skall jag undergå den utan fruktan, likasom jag utsatt mig derför utan tvekan. Det ges lagar, mera vördnadsvärda och bjudande än menniskors: det är sådana, som Tien inskrifvit i hvar menniskas förnuft och samvete. Stundens nyck utfärdar någon gång de förra, en evig visdom har stiftat de sednare. Denna visdom har sagt, att menniskan lefver icke blott af kroppslig föda, och derföre har hon gifvit åt skalden snille och åt tänkaren ideer, att de måtte bereda den himmelska näring, hvaraf deras medmenniskors själ har behof, Icke fjettras svanens flygt ofvan molnen: hvarföre då störa skaldens sång? Icke hämmas solens fruktbringande lopp: hvarföre då hindra tänkarens ingifvelser? Måste icke den gudabegåfvade dödlige följa den högre vink, som bjuder honom att förlyckliga eller upplysa sina medbröder? Och får den ena bland dygnets timmar härifrån göra ett undantag mer än den andra? Om ingifvelsens ande nedstiger vid midnattsstunden och hviskar: Stig upp, tänd din lampa och låt ditt ljus Iysa för verlden! bör den kallade ej lyda? Bör han alvisa ben himmelske budbäraren, af fruktan för en jordisk herrskares befallningar? Nej; ty hvad han står upp att fö