Aftonbladet – 27 oktober 1843, sida 1

VV SS en gubbe, densamme som hade besökt bohom s oanmäld för några nätter sedan; han höll nu : handen en lykta, som spridde ett klart sken rund: omkring. Betagen af fasa vid denna anblick, försökte kejsaren att fly, men han märkte då först att han var fjettrad vid griften med kedjor, och att deras skramimel, när han försökte att rycka sig lös, småningom väckte en mängd döda ur deras grifter. De krälade upp och satte sig, hvar och en vid sin grift, i blodiga svepningar; men — huru underbart! — hvar och en var hufvudlös. Innan To-hu-va-bo-hu hann hemta sig från denna rysliga syn, började åskan dundra, utan att någon blixt likväl skingrade mörkret; men spökena reste sig vid detta dån och tågade fram i en omätlig rad, förbi den gamle med lyktan. I samma ögonblick de nalkades denne, hoppade en snista derifrån och tände en klar låga på hvarje stympad hals, till dess hela den omätliga slätten slindrade af tusentals flammor, hvar och en utnärkande något offer, som fallit för det vansinnisa påbudet. Efterhand sammanslingrade sig dessa lammor till skriftecken, hvilkas mening To-hu;a-bo-hu tydligen kunde fatta, och som: försatte wonom i den yttersta förtviflan. Då slöt hela skaran omkring honom en lysande omätlig Ting, och från alla håll ljöd en begrafningshymn ölver ionom sjelf, under det att ringen blef allt trängre ch trängre, allt mer och mer bländande, och lutligen ej lemnade honom någon plats öfrig, för rålnader, dödshymner och ljussken, utom i den ;ppna grafven bredvid honom. Han kände sig ;emotståndligt trängd Närmare dess gap, och hans ot balkade redan på brädden, — då han. vaknade. (Slutet följer.) AA Ar