Aftonbladet – 26 oktober 1843, sida 3

TLANDADE ÄMNEN The Times innehåller följande berättelse om våldsamma utbrott af oenigheterna inom skottska kyrkan, hviika nyligen timat: Således hafva de skottska teologerna åter gripit verket an med sina förfäders vapen: stock och sten, och independenterne föra kontroversen i en anda, värdig Cameronianerne. En hr Mackerzie är nu hufvudsakliga föremålet för folkets raseri. Men firade först hans införande i socken Rosskeen med ett slagsmål, som ensamt borde hafva varit tillräckligt, hvarvid medlemmarne af Presbyterium foro temligen illa och en hop under oväsendet besatte kyrkan och tillbragte natten under klockringning, för att på detta och dylikt sätt fira den seger, motståndarne mot regeringens rätt att tillsätta prester vunnit. Följande Söndag skulle samma prest hålla en predikan i en by, som heter Logie och äfvenledes hör till hans socken; men då han dit ankom, fann han en församling, som var i den största gäsning och ej ville släppa någon menniska in ikyrkan. Presten var en saktmodig man och ansåg Söndagen för en opassande dag att bryta balsen af sig, hvarför han skyndsamt aflägsnade sig. På samme sätt förhindrades gudstjensten i Rosskeen, och i Kiltearn lyckades en andlig, Mann, endast genom en stark betäckning af polisbetjenter och sin afskedade företrädares berömvärda förmaningar, att inkomma. Men isynnerhet har man godt öga till de olyckliga klockarne. I Rosskeen lyckades det endast med möda att rädda klockarens lit. I Kincardine ställdes fem unga män för rätta, för det de låtit klockaren göra en ridt på träåsnan, tills blodet kommit ut. Men knapt var ransakningen slut, straffet ådömdt och en förmaning gifven, förrän andra läto klockaren förnya ridten och slutligen tvungo den olycklige, att knäböjande svära, att han aldrig skulle biträda vid en Gudstjenst, som hölls af en af regeringen tillsatt prest, eller anklaga sina lärare i ridning. Slutligen arresterades två personer, som deltagit i uppträdena i Rosskeen. Knapt blef detta bekant, förrän den klocka ljöd, hvarmed folket i socknen plågar sammankallas. Folk samlades skyndsamt. De fångna befriades, och tjenstemännen erhöllo befallning att gå hem till sig. Detta gjorde de och de brottsliga befinna sig ännu på fri fot. — I anseende till folkets kärfva, beslutsamma och envisa karakter, och då den religiösa gäsningen inträngt så djupt i massan, mäste man frukta katastrofer, hvilka sätta Irlands farlighet och Wales oro djupt iskuggan., — CHinesisk GÄsTFRIHET. Kort före fredens afslutande emellan Engelsmännen och Chineserna, gåfvo de chinesiske kommissarierne i Nanking en måltid åt sir Henry Pottinger. Otaliga pastejer — berättar kapten Lach — af inbakadt kött, svinfläsk, arrowrot, maccaronisoppa med kött, soppa på svinöron, och andra besynnerliga rätter, serverades efter hvarandra på små porslinsoch silfverfat, och ju mera vi Logo för oss af hvad som bjöds, desto högre tycktes vi stiga i deras aktning, som äskådade spisningen. Men menskliga natureniförmådde icke länge stå ut med en sådan pröfning; och för att sluta saken på ett lysande sätt, yrkade Ke Thing (kejsarens farbror), att sir Flenry Pottinger skulle gapa, så att han måtte kunna kasta i halsen på honom stora sockerplommon. Aldrig kan jag glömma sir Henrys på en gång förtviflade och resignerade utseende, då har fann att allt motstånd var förgäfves, lika lite som Ke Things figur, då han stod framför honom och vägde läckerbitarne emellan tummen och pekfingret, för alt kasta dem i munnen på honom. — Tre unga Tyskar, elever från Lohenheimerinstitutet, hvilka för längre tid sedan och efter uppgjordt kontrakt afgingo till Bessarabien och en dervarande rysk godsherre, bafva nyligen i utblottadt tillstånd återvändt. De beklaga sig att man ej höll det ingångna kontraktet, vägrade att utbetala deras respenningar, och behandlat dem så, att deras läge var sämre än de lifegnas, och att de ofta med afund tänkt på en tysk bonddrängs lyckliga belägenhet. — FRUKTAN rör UPpstånperse. Nyligen infunno sig tvenne unge läkare i en liten stad, för att derstädes förrätta underverk gerom magnetism; de kungjorde nemligen, att de icke allenast förmådde bota alla slags sjukdomar, utan älven upp