Aftonbladet – 26 oktober 1843, sida 1

FATT ARR ta Nod MS et IRI FARAN Tin rn Hr Hazelius öfvergår, efter denna framställning om skolans delning på bredden, till skildring af dess otjenliga delning på höjden; d. v. s. det fel, som befinner sig uu: 2. Den lärda skolans delning uti Lärdomsskola och Gymnasium. Hr H. ådagalägger här skadligheten af, att gymnasium utgör ett slags läroverk för sig, skildt ifrån den s. k. nederskolan. De böra tillsammans bilda ett enda skolhelt, hvaruti hvad nu kallas gymnasium, med all den dithörande undervisningen, innefattas uti de högre klasserne, alldeles som det tiilgår i Nya E!ementarskolan, hvars öfre hälft meddelar läroämnen på en höjd, som fullt motsvarar och i de flesta fall vida öfverstiger de lärdomspensa, gymnasierna skola erbjuda. Genom denna förening emellan Nederskola och Gymnasium blir också skoltuktens vidmakthållande fullkomligen möjligt. 5. Tvånget af de gamla språkens: läsning. Under denna rubrik visar herr H. såväl den stora olämpligheten af, att alla lärjungar i en skola måste vara nödsakade att deltaga i läsningen af de gamla språken, som den ringa faran af, att lemna frihet till val härutinnan. Praktiskt bidrag till bevis för denna saits lemnar, bäst af allt, Nya Elementarskolan, der rättighet att icke läsa de gamla språken allt ifrån början gifvits, och hvaraf följden dock för sjelfva studium af dessa gamla språk voaril så litet menlig, att de lärjungar, som från Nya Elementarskolan utgått till universitetet, vitsordats ega vida större och grundligare kunskap 1 Latin, Grekiska och särdeles Hebreiska, än, öfverhufvud räknadt, några elever ifrån de äldre läroverken. — Med anledning af hvad ämnet bär gifvit vid banden, har förl. några så väl sagda reflexioner, att vi önska meddela dem in extenso: Yiterligare tror jeg icke de gamla språken vara en skarp logisk skola af det praktiska skäl, att man någon gång ser män med ganska grundlig klassisk bildning skrifva så ologisht, så svamland2, att den ledande tankens hufvudmomenter med svårighet kunna uppletas, och deremot många, hvilka icke erhållit någon klassisk språkbildning, likväl skäligen redigt och logiskt förmå framställa sina tankar. Men ännu mera. Man påstår, att de gamla språken inverka på karakter och lynne, bibringa ädla tänkesätt, sinne för det stora och sköna, härda själen, bilda statsmän och fältherrar, ja, att de äro ursprunget till all sednare tids storhet. Den djupa aktningen för de män, som yttrat sådant — män, hvilka tillhöra mitt. fäderneslands ära, tillåter mig icke att drifva gyckel med deras åsigter. Jag frågar således allvarligt hvarje oförvilladt förstånd: Hvad vore den värd hela denna europeiska bildning; med en Shakespeare, en Goethe, en Schelling, en la Place, i spetsen; hvad vore de värda dessa massor af vetenskap och vitterhet, som bilda Germaners, Skandinavers, Fransmänsg, Epgelsmäns, Italienares och Spaniorers litteratur, och utgöra deras stolthet och ära, hvad vore de värda, om det företrädesvis vore hos Greker och Romare vi skulle inandas kraft, ljus. och värma? Hvad vore den värd denna svenska nationalitet — genom hvilken vi äro allt, och med hvilken vi skola allt förlorap — om den storhet, som sprang i dagen med Gustaf Adolfs och Axel Öxenstjernas karakterer, vora grundad på grekiska och latin? Hvad vore den värd vår nationalitet, om man lyckades att öfvertyga vårt folk, att trewioåra krigets lagrar, Carolinernas mod, det statsmannavett och den statsmannakraft; den kunskapsdrift och den skaldeära, som hos oss i tvenne århundraden blomstrat — hade sitt frö eller första uppslag uti läsniog af några forntida författare, främmande för vär odling, vår natur, vårt språk, vår historia, vår religion, våra seder, vårt samhällsskick? Hvilken förblindelse hos män, på hvilkas fosterländska känslor man aldrig kan tvifla, att de icke tro så mycket ämne kunna finnas på ursprunglig svensk grund, i svenskt arflynne, att det förslår till något stort uti tanke eller värf, utan att allt för oss skulle tillhuggas vid Attikas stränder eller på Forum Romanum; — att de icke tro våra landskap och dess inbyggare : kunna väcka hos oss sinne för något ädelt och stort, annorlunda än såsom en återspegling ur grammatikan — icke tro våra egna häfder bilda oss bättre till medborgare, än tvenne folks historia, om hvilkas författningar och seder äfven våra lärde hafva så dunkla vegrepp! Ar återigen icke meningen, att så helt och vållet tillbakasätta vårt nationella värde, så frågar jag, m icke dock detta blir en följd, då den s. k. klasiska bildniogen samt allsvensk ädelhet i känsla, tanke ch bragd ställas till hvarandra it al mänhet uti samma örhållande som orsak till varkan; då man blott unlantagsvis medgifver ovanliga själsförmögenheter utveckla sig, utan tillnjelp af klassisk bildning, uch beRERERERSSTRSENE SSR ERNST DERES RR eNEESNNRNENNNNNR ENN