Aftonbladet – 25 oktober 1843, sida 1

elt tråg. Denna för Dalarne egendomliga rätt ser oss något oaptitlig ut, men brudpigorna smaka den förträffligt. Den består af blod, mjöl och vatten, som knådas tillsammans och bakas till bullar dessa skäras sedan i bitar, hvilka kokas i ister eller flott, och ätes med träpinnar å la chinois. På somliga stöllen, synnerligast Leksand, omvexlar brudpigmöljan med traäsuvabby, ett slags korf af blod och det som skrädes af innanmätet vid slagt, stoppad i hopsydda långa lärftpåsar, hvaraf namnet härflyter. Nu balfva äfven brudriddarne fått ett par småtråg med brudpigmölja upp till sig på hästarne och äta erbarmligt, men snart slunga de trågen åt sida och rusa in till häst bland brudpigorna, som med skrik och rop söka försvara sin klabb, den riddarne vilja taga utaf dem. Efter en stund sitta de stränga riddarne af, och denna rolighet tager en ända. Imedlertid -hafva vi kommit så långt, att alla äro, sorå man säger fullsupna, och man begifver sig in i gäStbådsstugan, hvilken merändels är klädd med hvita lakan på väggarne, så framt, ej dessa äro målade förut ), för att der företaga brudparets psängledningv. Denna består deri, att presten håller ett brudtal, lyser, enligt handboken frid öfver brudhuset och läser välsignelsen, hvarefter brudparet af fränder och vänner lyckönskas. Men före talet hafva vi äfven sjungit en Ppsalmvers, och denna är, efter gammal häfdvunnen sed: Vår fiende ifrån oss drifo:ete. M 4353: ö5—7 i Nya Psalmboken. Och nu sätta vi oss till bords, presten bredvid brudgummen, och brudsätran och brudsäterkarlen bredvid bruden, som siiter midt enijot brudgummen, samt de öfriga efter slägt med inskränkning till karlarne, utom de herrskaper, som möjligen kunna vid bröllopet vara närvarande. Märendels äro tre bord dukade i stugan, det ena som centern midt framför dörren, och de andra mindre, som friståen7 Dalkarlens boningshus och deras inredning torde vi i nfgon följande skizz få tillfälle att boskrifra