Aftonbladet – 24 oktober 1843, sida 1

för presten, samt sedan går fram åt sidan om altaret och kast:r några slantar uppå detsamma, hvilket benämnes ,offra. Nu hafva äfven bruden och hennes följe hunnit upp i kyrkan: båda kyrkvaktarne stå med sina karbaser, tvenne skäggiga cheruber, vid stora gångens utlopp i koret och låta brudpigorna endast två till tre isender gå, i likhet med brudgummen, fram till altaret och der offra hvar sin slant. Sist af alla kommer så bruden och kar hela knäppnäfven full med skiljemynt, dem hon mit all gewalt slungar upp På altarbordet :och nu först är allt i ordning för vigselaktens första afdelning, sedan bröllopspsalmen, hvarmed brudparet vid sin ankomst till kyrken af församlingen mottogs, blifvit sjungen till ända. När sedan altartjensten är slutad, vänder sig presten till brudparet, som då går fram till altarringen och fullbordar vigseln medelst brudmessans och välsignelsens läsande öfver dem. Vigselringen är af silfver med en bred spegel på ena sidan, i hvilken fyra till fem smärre ringar af silfvertråd äro fästade i öglor, på det de måtte kunna dallra; hela utsidan är förgylld med undantag al kanterna, Under gudstjensten sitter brudparet i en så kallad brudstol midt i koret och knäfaller vid altardisken, då böner och sådant läses, hvadan de ock äro inbegripna i en temligen oafhruten promenad mellan brudstoten och altaret En gudstjenst i de öfra Dalsocknarne, synnerligast Leksand, Mora och Rättvik, erbjuder någo! högtidligare än vanligt, för det dervid ovana Rombofolket ) Kyrkan är vanligtvis fullproppad a! ) Som bekant, kallar Dalkarlen dem, som bo utom deras län: Rombofollket, dem der utanför och deras hemvist: Rombolandet,