Aftonbladet – 21 oktober 1843, sida 2

a ————— romaner, som han läst, om hittebarn och naturliga söner, hvilka, efter många olyckliga öden och Pröfningar, omsider återfunnit sina föräldrar, och blifvit rika och lyckliga, med alla sina lidanden hos den omilde Hr N. N. i friskt minne; uttröttad af den 45 å 20 milj långa vandringen, utblottad på allt, fastande sedam 24 timmar, då han förtärde sin sista brödbit, med kläderna nerdammade, smutsiga och i det uslaste skick. Man kan bli sjuk och retlig till lynnet för mirdre än så! Hr Schönbergs vrede gick snart öfver, och då tänkte han: Det var dock synd att jag så snöpligt afvisade den stackars syndabocken, han var kanske illa nog i sina affärer. Dock, det har ingen fara, han kommer nog igen. Men Felix kom icke igen. Med hastiga steg aflägsnade han sig från sin fars boning och gick till kyrkogården, till sin mors graf. Det var sent på hösten. De gamla lindarna hade icke mera några gröna löf alt pryda sig med, de stodo så nakna och bedröfvade. De vissnade löfven kringfördes af vinden och lågo utströdda på gångarna och öfver grafvarna, på hvilka ej mer någon enda ros blomstrade. Somliga grafkullar voro nedtrampade, på andra voro korsen förstörda eller deras inskrifter utplånade Allt bar vittne om förgänglighet och förstörelse En mörk, olycksbådande himmel fulländade sce nens dysterhet. Med hjertat uppfyldt af de bittraste känslor, satte sig Felix på en grafsten. Der gålvo hans känslor sig luft. Han började gråta. Himlen deltog i hans smärta, stora regndroppar föllo. Felix gaf icke akt derpå, upptagen, som ban var, af qvalfulla tankar. g