Aftonbladet – 21 oktober 1843, sida 1

— Tig, det är lögn! Jag är icke din far, jag erkänner dig icke, jag känner dig icke! — Åh, det var något helt annat! . . . Då är allt förloradt . . . Välan, jag blir en hamnause, sade Felix hånfullt och skrattade hemskt. — Blif hvad du behagar! skrek den till det yttersta uppretade fadren. Gå bsra härifrån, straxt, och visa dig aldrig för mina ögon! — Ni kan vara lugn, min herre! Jag skall aldrig besvära er . . . Farväll... Dervid rusade ban på dörren. Sådant var innehållet af det sista samtalet, Felix hade med auditör Schönberg, och varunder både far och son alldeles föllo ur sina roller. Men ödet ville väl så hafva det, att Felix skulle anlända till sin far just på en dag, då denne var vid det aldra sämsta lynne, och det af de mest giltiga anledningar. Föreställ er bara: Han hade aftonen förut besökt sin älskarinna, en skön, förtjusande donna, till hvilken han, liktom guden Jupiter, genom ett guldregn banat sig väg, och på hvars gunst han gjort sig säker räkning, och hvad fann han? ... Jo, att hans plats var upptagen af en annan älskare, och att hans Danaö följaktligen var otrogen. Föreställ er derjemte, huru vår man, för att trösta sig, samma afton, i ett sällskap af goda vänner, slår sig ned vid ett litet spelbord, och huru han der, i följd af sin tankspriddhet, har den oturen att förlora en betydlig samma penningar. Döm sedan, om auditör Schönberg hade orsak alt dagen derpå vara vid gladt humör! Hvad Felix berräffar, så torde åtskilligt kunna anföras äfven till hans ursäkt, i fall icke redan det förtviftade i hans belägenhet vore ett tillräckligt skäl! till hans urskuldande, om verkligen i hans tal och uppförande vid irågavarande tillfälle skulle finnas något klandervärdt. Men hvartenda ord, Felix yttrade, var endest rena sanningen. Som en förlorad son kom han, ångerfull, ödmjuk och bönfallande, med bjernan uppfylld af en mängd