Aftonbladet – 19 oktober 1843, sida 3

VN SVA 2 HUPPer, AAAH VIALINH IULSV rande ej förekommer i Sverge, är likväl att då slutliga åtgärden i ef mindre än 44 hemställd brottmål (30 i Abo, 42 i Wasa och 49 i W borg) hvilar — eller som det på konstspråk heter, beror — af den anledning, att de tilltal de, enligt Hans Kejserliga Maj:ts nådiga förori nande, äro i fästningar och tukthus i afsecnc npå bekännelse.n LITTERATUR. Om Student-examen samt Elementar-läroverker brister, med anledning af Rektor P. G. Boivi Betänkande till 1843 års Skol-Revision o1 Student-examen. Några Betraktelser af A. Hazelius. — Stockholm, 4843. 938 sidd. 8:c K. 32 sk. Bko h. (Forts. från gårdagsbl.) Rektor Boivies andra anmärkning emot Stu dentexamen är den, att genom det oberoend: hvarigenom lärjungarne genom studentexamen för sättas i afseende på sina lärare, förfaller all skol lukt (sid. 43), emedan, om en lärare vågar till tala en yngling, antingea för oordentlig lefnad es! ler försumlighet i studier, får han bereda sig på att den tilltalade genast lemnar läroverkel., — Antigen skall på sådant sätt skoltukten urarta til slapphet, eller uppkommer emellan lärare och lirjungar ett mindre förtroligt förhållande, emedan det är svårt, om iete omöjligt, att vinna och bibehålla tillgifvenhet utan uppoffring af nödigt allvar, siger Hr B. Lärjungarne å sin sid: blifva trumpne, tredskne (?) och uppstudsige.n (sid 417): Ja, det klagas (sid. 43) öfver den efterlå enhet, varmed ungdomens fel och utbrott af okynne måste (l) öfverses i skolor och gymnasier, lika. som de öfverses i föräldrahusen.n Och detta i sanning bedröfliga förhållande mec Skoltukten inom våra Elementarläroverk, det skull härröra från Studentexamen? frågar Hr Heazelius och vi med honom. Vi låta Hr H. sjelf fortsätta. Allt hvad han här säger förtjenar att orubblig! inpräglas i hvarje fars och målsmans, ej mindre än I hvarje tänkande och samvetsgrann skol-lärarares minne: Vi antage, att teckningen är sann, då den Härrörer från en man, som genom sin beröring med skollärare känner förhållanderna, och som visserliger icke velat förklena gymnasierna, men hvars sanningskärlek föranledt honom, uppdaga deras brister. Jag tillåter mig att fråga: År det tänkbart, att läroverk kunna stå på en grad fot, der lärarne icke våga till tala lärjungerne? Huru kan fruktan för dessas afgång verka skoltuktens förslappning? Lärarne skola väl uppfylla sin pligt utan allt afseende på det obehag sådant kan möta hos lärjungarne; i synnerhet dä här icke är fråga om eftergift uti mindre vigtiga fall, der det kan vara medgifvet att vara angenäm, möjligen ursäktligt alt se genom fingren, utan då fråga är om att rubba ingenting mindre än grundvalen för hela skolan; ty derom äro vi ju alla ense, att skol-lukten är ett oeftergifligt vilkor för skol-undervisningen, ända derhän, att man gerna kan mäta den sednares godhet efter den förras styrka. Bevisar icke en eftergift i en sådan lifsfråga, aft läroverket är sjelf medvetande af en stor inre förslappning: att det icke tror sig åtnjuta något allmänt förtroende, enär lärarne gå och frukta sig öfvergifvas af sina lärjungar och på denna fruktan grunda sitt handlingssätt mot dem? Då man klagar öfver den efterlåtenhet, hvarmed ungdomens utbrott af okynne måste öfverses i skolor och gymnasier,, häntyder icke sådant på några grundfel i deras inrättning? Eller ock på bristande tillsyn? Och hvem drabbar ansvaret för mefterlåtenheten? Uppfylla Eforerne de pligter, skolordningen dem så allvarligen ålägger, då de låta ett så eftertänkligt förhållande intrada — desse samme Eforer, till hvilkas nit Författaren har så stort förtroende, att han åt dem vill uppdraga all den kontroll öfver läroverken, han efter studentexamens upphörande anser behöflig? Huru kan man tro studentexamen vara orsaken till skoltuktens förfall? Detta förfall härleder sig af helt andra orsaker. För det första: emedan ej några förståndiga, på menskliga hjertats beskaffenhet hvilande åtgärder för skoltuktens dagliga vidmakthållande äro vidtagne; bland hvilka vi främst räkna alla fs dagliga anteckning i Anmärkningsböcker, samt nedflyttning till straffklass. Huru stor och välgörande dessa båda inrättningars inflytelse på skoltukten är, visar Nya Elementarskolan, der studentexamen icke mäktat åstadkomma skoltuktens öfverklagade förfall. Afven flera ndra af hufvudstadens skolor begagna anmärkningsböcker, på olika sätt inrättade. Oaktadt det intyg, iom lärarne vid nämnde skolor afgifvit till 4832 års Skolrevision, att nemligen: det afseende ungdomen äster vid dylika anteckningar, är af den synnerliga 1ytta, att lärjungen hålles i en beständig uppmärkamhet på sig sjelf och att kroppsaga sällan behöfves — har dock nyssnämnde skolrevision hefarat, att letta bokföringsoch kontrollsystem om derpå lägges Utför mycken vigt, lätteligen kan hos både lärare ch lärjungar alstra ett småaktighelssinne, som för betydlige detaljer förgäter det stora hela (!), och hos ie sednare ett bemödande att bovara sin bok fri från inmärkningar, utan afseende på de ädla böjelser, som ro den rälta driffjädern till goda handlingars. Ett lenare argument har väl sällan blifvit anfördt mot en gonskenligen god sak. Den förkastas dels för möjligt nissbruk, dels på skäl, som kunde med likafog riktas not alla belöningar, mot premier. mot beröm, mot goda jetyg, m. m. — skäl, tillhörande den teologiska skola om i goia gerningar ser elt hinder för det ehristiga lifoel. Man borde dock erinra sig, att godal anor (uppkorana genom anmärkningsfrihet) bilda eller tminstone befästa dygderna, och att tyertom de elaka ranorna fostra lasterna. För det andra härleder sig skoltuktens förfall afj ndervisningssättet. Då lärotimmarne icke användas! ill lärjungarnes eget arbete, utan hufvudsakligen till) örhör eller till förklaringar med en stor massa pål n gång, bibringas icke vana vid en sträng och all-!