Aftonbladet – 19 oktober 1843, sida 2

märksam, jag skall utmärka mig i mitt yrke. Jag skall en gang bli mästare. Vi skola då bli rika och lyckliga, min mor. — Mia kära gossel Gud har i sin vishet beslutat annorlunda. Jag dör snart, det känner jag... Men innan dess ville jag än en gång se dig och tala med dig. Jag vill tala med dig om din far... — Ack nej, inföll Felix, Iåt oss icke tala om honom, den känslolöse och högmodige mannen. Han bryr sig inte om oss, och vi vilja ej heller bry oss om honom. — Du misstar dig, du känner honom icke. — Åh jo, jag känner honom. Jag läste det bref, som min mor hade skrifvit till honom, och som jag skulle lemna honom. Jag gaf akt på att min mors tårar föllo på, det brefvet, då det skrefs, och jag började få en liten aning. Den sloz också in, men jag lät mig icke märka. Jag eick till auditören och lemnade honom brefvet; vi veta båda två, att det tjente till intet. Aldrig lär han göra något för mig, aldrig erkänner han, att jag är hans son, men jag skall ock aldrig erkänna bonom för min far, det vill jag lofva! — Felix!... — Ja, min mor, det har riktigt förargat mig, när jag tänkt på, huru han lefvat i rikedom och öfverflöd, under det vi här sakvat det allranödvändigaste, huru han, som, efter hvad man sagt mig, sjelf en gång varit fattig och olycklig, kunnat så helt och hållet glömma det, att han icke förmått begripa, hvad vi måste hafva utstått. Jag skall hata Bonom, jag skall afsky honom, så länge jag lefver. . — Såå? ... År detta frukten af mina förmaningar till dig, att vara god och öfverseende med andras fel och svagheter? ... Men fortfar, fortfar! ... det är icke bonom, din far, som dinz förebråelser träffa. Det är jag, din olyckliga mor, som derigenom får lida rättvist straff för