Aftonbladet – 18 oktober 1843, sida 3

——— EBLANDARA ÄMNEN: — VERENINGAR AF ÅSKAN. Ösktadt den odödlige Franklins upptäckter och alla de lärdes forskningar, som efterföljt honom, är ännu icke allt sagdt om den atmosferiska elektriciteten; det dån och de verkningar den åstadkommer, åskdundret och strålen, äro ännu mycket outredda fenomener. Nyligen har åskan slagit ner i ett bus nära åskledaren, på Valde Grace, och denna omständighet har visat, att man icke med noggrannbet kan l-estämma, i hvilken direktion åskledaren visar sin skyddande verksambet. Beron de la Pylaic har i ett bref, stäldt till franska vetenskapsakademien, beskrifvit ett åskväder, under hvilket han observerat fenomener, som bittills undgått observatörers uppmärksamhet. Det var under sistlidne Augusti, i trakten af Morlaix, som detta åskväder inträffade. Sedan åskmolnen sammanhopat sig öfver staden, fördubblades knallarnas häftighet, och med ctt förfärligt dån slog åskan ner på flere ställen på en gång; en ung poppel splittrades och andra strömmar af det elektriska fluidum genomträngde de flesta husen i byen och spridde omkring sig en lukt af svafvel och hyitlök, samt förorsakade en stark kontusion i benen på invånarne. Eno liten eldkula kom i sned riktning från söder, ingick genom ett fönster i bottenvåningen till -ett hus och passerade ett rum; en gammal militär, som befann sig der, fick en häftig kontusion i ena benet, men blef likväl stående upprätt, under det bans hustru och barn deremot kullkastades åt höger och venster. I stället alt gå ut genom en öppen dörr, bröt åskan sig väg genom en liten fönsterruta, ofvanför densamma. Den största glasbiten, som kastades fem steg bort, tog med sig en mer än tums lång bit af fönsterramen, och hvad som är anmärkningsvärdt, den måste svängas omkring, för att kunna hel passera denna öppning. På ett annat ställe hade åskan gjort ett hål på glasrutan, liksom efter en bösskula. Hustrun och barnen, som blifvit kullkastade af åskan, hade icke eljest blifvit skadade. Denna eldkula, sedan den sålunda cirkulerat i rummet, lyste under det den aflägsnade sig; det var hvad man kallar en åskkula, ingen svafvellukt kändes. För alt komma in i ett hus, som angränsade till det vyssnämnda, måste åskan vända om; ty på muren fanns intet spår, att den gätt derigenom. Derryckte hon undan stolen för en person, som satt derpå och hade ett barn på knäct, likväl utan att vidare skada hvarken den enc eller gen andra. Tvenne andra åskstrålar slogo ned på samma gång i den motsatta ändan af Morlaix; det elektriska fluidum splittrade sig mot gatläggningen, liksom en granat, med gnista och en lindrig smäll, ungefär som en pisksmäll. Ett dylikt exempel har redan blifvit observeradt på ett fartyg; det elektriska fluidum nedslog på stormasten och fördelade sig sedan mot en skrufkläfve, der den splittrades med en smäll, som ett pistolskott, utan att skada fartyget. En annan gång depolariserade hon kompassnålen på ett fartyg, så att man förmodade att ett vindkast inträffat, som är vanligt under ett åskväder. Derefter slog åskan ned fyra kilometrer ifrån Morlaix på ett kyrktorn, der bon yred omkring jernkorset. Kyrkan var uppfylid af menniskor och förskräckelsen stor: svafvellukten var qväfvande, men någon olyckshändelse inträffade icke. Vid ett annat tillfälle, då åskan slog ned, utan att skada någon, tog den bort alla spikarna ur en sko, och det var omöjligt att finna något spår efter dem. Man bar äfven exempel på, att pjeser af metall, nycklar, mynt, ete., blifvit af åskan uppsmälta i fickorna, utan att personen, som burit metallen, blifvit skadad. Vid andra tillfällen har åskan ej rört metallen,