Aftonbladet – 18 oktober 1843, sida 2

lyckats, och begärde ej mer än alt nu få begagna sin framgång och i fred styra sig sjelfva; då en monark påtrugades dem mot deras vilja. Och denne bestod af en med deras seder, anlag och lokalförhållanden alldeles främmande, omyndig prins. Denne prins emottog kronan under de höglidligaste löften, så väl från hans egen, som hans utländska tillsättares sida, att regera icke såsom envåldsherre, utan som konstitutionel monark. Han fann för sig i ordning en skattkammare, fylld genom lån, som nationen ålades att betala, och som den kunde betala under en klok förvaltning, kontrollerad af folkets ombud. Den unge mannen växer till och styr sitt nya rike i tio år, men utan att hvarken någon konstitutionel representation eller derigenom handbafd kontroll vid finansförvaltningen afhöres från hans sida. Folket — söderns lifligaste folk — väntar tålmodigt på uppfyllandet af hans ord; detarbetar och skattar. Efter tio års förväntan är statsskulden obetald, styrelsen redlös genom penningbrist och folket, oaktadt allt sitt sträfvande, ulfattigt. När nu folket slutligen måste gripa till det yttersta, hurudant visade sig då förbållandet? . . . Folket fordrade ej mer än uppfyllandet af konungens löften. Men oaktadt detta höll ban ännu envist emot, så länge han trodde någon möjlighet finnas; och först vid marseillermarchens betänkliga toner, och när han såg, att ej ett enda svärd drogs till hans försvar, ej en enda bajonett fanns qvar att vända mot undersåtarnes bröst, gaf ban ändtligen vika för — nödvändigheten. Likväl förmärktes ej ett spår till någon hämnd el!er ovilja häröfver från andra sidan. Tvärtom: knappt hade han medgifvit nationen dess i så många år undertryckta rättigheter, innan han) helsades med allmänt jubelrop, och dagen derpå kunde han, lika ostördt som förut, göra sina vanliga promenader, liksom om ingenting hade händt under mellantiden. Denna kontrast är ett karakteristiskt drag i den olika moraliteten hos furstarna och folken. En sjuttonårig yngling, som ehuru al furstlig börd likväl icke var närmaste arfvinge till någon krona, blir utan att ban anat det, utan minsta egen förskyllan eller värdighet, satt till regent öfver ett folk, hvars forntida minnen utgr en af de mest glänsande punkter, som verldshistorien eger; han ikläder sig dervid högtidligen den förbindelsen, att vårda och iakttaga den lagbundna friheten: och när han väl fått makten, anser han sig icke, hvarken af något inre band eller något annat yttre, än den slutliga nödens lag, skyldig att uppfylla hvad ban lofvat icke åt en eller flera enskilda, utan åt ett helt folk, åt sin egen ära och åt en kommande historia. Och det som är den märkligaste och vigtigaste punkten af allt: ingen af Europas öfriga regenter böjer sin röst, för alt söka förmå honom till iakttsgande af denna förbindelse ). Hvilken slutsats kan man nu draga af allt detta, när man lägger det tillsammans med hvad erfarenheten visat, angående dylika löftens, uppfyllande i andra länder, och med det våldsama handlingssätt regeringarpe, i motsats mot folken, visa vid minsta politiska rörelser? — hvilken slutsats, säga vi, kan man väl draga af allt detta annat än den, att kabinetterna, när det gäller löften till folket, sinsemellan måste gjort en tyst öfverenskommelse att upplaga samma grundsats, som de äkta Katholikerne och i synnerhet Jesuiterne hysa i afseende på personer, som ej bekänna sig till deras lära: Hereficis nulla fides, eller, med andra ord, att alla konstitutionelt sinnade ibland folket betraktas såsom kättare, åt hvilka man icke är någon ära och tro skyldig? Detta är också af urgammalt en af betydelserna på hvad man kallat statsskäl och statsmoral. Så mycket mera skäl hafva derföre folken, att genom motsatta exempel af moderation och lugn i segern, när de nödgas tillkämpa sig oförytlterliga rittigheter, visa att de äro mogna för deras handhafvande. Det slutliga moraliska intrycket och resultatet deraf skall icke uteblifva, och derföre är hvarje drag i denna anda ett skönt fenomen för raenskligheten, värdt att förvaras i minnet af den uppmärksamme betraktaren. ) Engelska sändebudet i Grekland är det enda, som, tid efter annan, yrkade på införandet af en konstitution; men man vet huru litet en engelsk diplomat representerar engelska hofvets tänkesätt, och huru vigtigt det är för borom, som för hans förmän hemma, att åtminstone synas representera engelska nalionens. EVEN TORSDEDAT TENTA RET DNR OConnells repealmöten fortfara alt vara lika ta cam förnt Alta dt fpatluenmena nå ml