Aftonbladet – 17 oktober 1843, sida 2

begrafven och i stora skaror strömmade folket till biblioteket, för att betrakta den för andra gången fulländade mästerliga målningen, hvilken nu var skönare och mera lik än förut. Fru Grosser hade dock icke styrka att se den, icke heller ville hon någonsin mer höra talas om Alindetti. Denne försvanr från det ögonblick han fullbordat frescomålningen, och man påstod, att han mördat sig sjelf, och att hans ande hvarje midnatt gick igen i bibliotekshuset. I hela staden S-..talade man en lång tid om ingenting annat än om den unge italienske konstnären, som målat ihjel sin fästmö. Målningen är också, enligt hvad ni sjelf har sett, den skönaste man kan se i den genren och underbart frisk och Hflig. Fra Raimann slöt här sin berättelse. Joachim von Sternbeim var djupt rörd; han kunde ickt frambringa ett ord, utan tryckte stum berättarinnans hand, hvarefter han lemnade rummet. Då han kom ut i fria luften, drog han ett djup andetag, ty ban tänkte på den grymma orättvisa han sjelf begick mot en älskvärd, honom så ömt tillgifven flicka, hvars hjerta hen djupt hade sårat, af idel öfvermod och endast derföre att han var för säker om hennes kärlek. Och hvarföre oroade han henne? — Endast derföre, ati det intresserade honom såsom skald att studera detta älskvärda qvinnobjerta i dess sorg. Han hade ju rest ifrån henne endast för att erbålla bref, fulla af smärta och ljufva klagovisor. Och derunder gick han hvarje dag i bibliotekshuset, för att i hela timmar hetrakta frescomålningen, endast derföre att den var så lik hans fästmö. Sagan om målaren och om den sköna Ernestine hade nu så djupt skakat honom, att han ångerfull vandrade hem till sitt logis, slöt sig inne i