Aftonbladet – 16 oktober 1843, sida 2

Vid dessa ord slog han på sitt svärd och mätte den unge köpmannen med blixtrande ögon. På Andräs läppar sväfvade redan ett häftigt svar, men det bortdog plötsligt, då Ernestine med värma fattade främlingens hand och med dödsångest-i sina drag ropade: pHuru? — Ni vill slåss för min skull? — O, gör icke det, gör icke det, jag bönfaller derom; ty om du stupade..... D Hon stannade tvärt, rodnade och såg ner. Och du ber mig derom, du, sköna, himmelska flicka! ropade främlingen i det han slog sina armar om Ernestine och kysste henne, midt för föstmannens och föräldrarnas ögon. Herr Grosser trädde nu emellan, skummande af vrede, och lika så vred drog modren sin förvirrade dotter ut ur rummet. Ernestine vände, under bortgåendet, ännu en gång sin blick mot den unge, sköna mannnen. Men Andrä var dödsblek och sade med darrande röst till herr Grosser: Jag har nu sett hvad jag icke väntade att få se, och jag vill visst icke truga mig på en flicka, som faller den första främmande karl om halsen. — Farväll, Hastigt ryckte han förlofningsringen af finsret och slungade den utåt golfvet, hvarefter han lemnade rummet, utan att låta qvarhålla sig. Den unge främlingen vände sig nu till herr Grosser, bugade sig djupt och sade, med en utländsk brytning: Förlåt, välädle herre, att jag så här häftigt och på ett så föga passande säll har inträngt i ert hus. Jag är målare. Mitt namn är Antonio Alindetti, från Genua; min far är den i Genua bosatte, rike och namnkunnige köpmannen Philippo Alindetti. Allt ifrån min