Aftonbladet – 16 oktober 1843, sida 1

Försjunken i minnen från forntiden, teg hon en lång stund. Joachim vågade icke störa henne, eiler, rättare sagdt: han hade dertill för mycken takt. Andtligen vaknade hon upp ur sina drömmar. Jag tyckte mig på en stund hafva blifvit ung på nytt;, sade hon. Dock, det var sannt, ni ville höra talas om bilden der i bibliotheket: så maka er då närmare och hör; men skratta icke. Jag vet, att mången af nutidens generation anser allt, hvad jag nu går att berätta er, för en saga, sammansatt af vidskepelsen och vantron; men det skall icke ni göra, unge man. Jag kan försäkra er att hvart ord är sanning; helst jag bar hela händelsen af min egen mors mun. Den unge mannen teg, men drog omärkligt på munnen, ty han väntade sig ingenting annat än en vanlig amsaga, just derföre att berättersken sjelf gjorde sådana förbehåll. Såsom skald var han dock road af att samla allt, som kunde vara af intresse, vare sig sanning eller dikt. Efter en paus började gumman sålunda: Min mormörs mor var som ung flicka kammarpiga hos den rikaste köpmansfru här i staden, den ärbara fru Grosser. Herr Grosser var en ståtlig, en rik man, hvars vidsträckta handelsförbindelser gjorde honom kände nära och fjerran, Hans husfru gällde som ett mönster för qvinnor, och hans barn, en son och en dotter, utgjorde husets ära och prydnad. Jungfru Ernestine var ej allenast den skönaste flicka i staden, utan ock helt visst den skönaste i hela landet. Från alla trakter och väderstreck kommo friare; om hennes I skönhet sjöngo skalderna. Herr och fru Grosser voro ock ganska stolta