Aftonbladet – 14 oktober 1843, sida 1

ISEN RNE SENT DINA EE ORSAKERNA TILL DEN SEDNASTE REVOLUTIONEN I GREKLAND. En tysk tidning innehåller följande nätta resum af de sednare årens händelser i Grekland, för så vidt de haft inflytande på revolutionen den 43 sistlidne September. De händelser, som för närvarande inträffat i Grekland, framställa sig å ena sidan i en så oväntad, å den andra i en redan så fulländad gestalt, att man har svårt att förklara deras gång. Med någon kunskap om landets nyare historia, äro de likväl mindre obegripliga, fastän man ännu måste afvakta de närmare upplysningarna från Grekland sjelft.. Redan för två eller tre år sedan, nemligen 4840 och 4844, såddes fröet till utbrottet af upproret den 43 September detta år. Mehemed Alis agenter hade då utbredt en så stor förbittring -mot Porten så väl i Grekland, som i Albanien och alla det levantiska kustlandets områden, att man i hela Hellas drömde om utvidgningen af landets gränser och om de öfriga grekiska medbrödernes på öarne, i Thessalien, Epirus och Macedonien, befrielse från den turkiska halfmånens ok. I synnerhet herrskade i Grekland den lifligaste sympati för Candioterne: icke blott vapen och ammunition lemnades åt dem, utan men ilade dem äfven talrikt personligen till bjelp. Grekiska regeringen, som, första dagarna af år 1840, hade, på en uppmaning af Porten, undertryckt d-t såkallade philortodoxa sällskapet, för hvilket alldeles lika politiska ändamål, under förevändning att skydda den hotade grekiska kyrkan, lågo till grund, störde i början icke dessa rörelser, af hvilka den måhända väntade sig en Greklands förstoring; men då Europas vilja, att bevara turkiska rikets integritet, snart derefter gaf sig tillkänna, genom julifördraget i London, skyndade den att varna Grekerna för vidare deltagande i dessa fiendtligbeter, och att, hvar den kunde, undertrycka dem. Till en del var detta likväl för sent; många Greker förlorade lif eller egendom, och det värsta var, att den meningen rotfäste sig hos folket, att en regering, som mindre berodde af utlandet och mera leddes af dess egna representanter, skulle kunna förskaffa folkets patriotiska böjelser större tillfredsställelse, och det i trots af alla Londoner beslut, dem man öfverhufvud icke kan förlåta, att de icke unnat de begge folkrika och fullkomligt helleniserade öarna Candia och Samos, hvilka tagit så liflig del i frihetskriget, åt den nya grekiska staten. Detta missnöje bade en så fast grundval i nationalkänslan, och uttrycket deraf var så allmänt, 4844, att konung Otto fann sig föranlåten att afskeda de opopulära män, hvaraf hans kabinett då bestod, och bland hvilka den för öfrigt mycket aktningsvärda general Schmalz befann sig såsom krigsminister, samt att inkalla andra i deras ställe, hvilka ej kunde mera glädja sig åt allmänhetens förtroende. Utmärkta bland dessa voro Metaxas såsom ny krigsminister och Melas såsom justitieminister — båda män, hvilka vi nu återse i det kabinett, som utgått från händelserna den 43 September; den förre står nemligen i spetsen för det såsom konseljpresident. Vid den tiden (i Juli 1844) bade Maurokordato, hvilken i flera år varit ambassadör vid europeiska hof, öfvertagit presilentskapet i ministerrådet; men han, äfvensom Metaxas och Melas, uppställde likväl det vilkoret, att 4) statsrådets verksamhet skulle utvidgas, 2) de municipalförfattningar, som gällde i serskilda delar af landet, förbättras, 3) de bäjerska embetsmännen, serdeles de i hemliga kabinettet, afskedas, och att slutligen 4) konungen skulle tillstädja landet en konstitution. Konung Otto hade ingått på dessa vilkor, och en stor del af de Böijrare, Som voro i grekiska statens tjenst, togo verkligen afsked. Men då de andra bestämda punkterna skulle sättas i Verkställighet, visade sig så många svårigheter, både inoch utifrån, att Maurokor