Aftonbladet – 12 oktober 1843, sida 4

ned sex månaders uppsägning hos en aktningsvärd per on, men jag nödgades genast uppsäga dem mot löfte, att senast få uppbära summan, ty egendomen försåldes till em ik person; handeln var redan afgjord men köparen ville öpet skulle återgå, hvilket föranledde en process dem mellan, derigenom jag ytterligare förlorade 500 Rdr bko å, i motsatt förbållande, jag kunnat liqvideraj mina skuljer och haft ofvannämnde summa i behåll. Åtskilliga skrifelser till den som köpt egendomen afsändes, utan ringaie verkan. Jag anhöll på det mest bevekande sätt, att tminstone min inteckning skulle inlösas, ty eljest vore ag förlorad, men förgäfves, han var och förblef obevekig, under förevändning, att om ban skulle processa i 48 ir, han ändå aldrig skulle bebålla egendomen eller inlösa nin inteckning. En rättegång börjades, och fortsattes alla nstanser igenom, tills den kom i Kongl. Götha Hofrätt, ;fverallt tappades; då i anledning deraf han förmådde sig utt berörde inteckning inlösa, men då var jag redan ruirerad, — lägger jag nu till 49 års förlorade räntor för eversen å 520 Rdr Bko, 48 års dito för de 4,200 Rdr Bko samt 9 års räntor för de 2,500 Rdr Bko,så har jag, cke noga räknadt, förloradt öfver 6000 Riksdaler Bka ör min hjelpsamhet, oberäknadt alla diskretioner till procentare och mina redbarheter i silfver och pretiosa, som jag under lyckligare tider genom en förnuftig hushållning besparat, men förklenliga utspridda rykten, förorsakade att jag ansågs för en misshushållar2, som illa vårdat sina affärer. Det har aldrig varit af lättsirne jag aniitat procentare, utan den hårda nödvändigheten och ett oblidt öde som tvungit mig dertill, och som jag visst aldrig begagnat mig af om jag varit så lycklig att irätter tid fått det, som var min lagliga rättighet att bekomma (och som jag ännu äger i behåll bref på, att jag skulle få;) och jag skulle tro, att hvilken som biifvit på det ovärdiga sätt behandlad som jag, baft rättmätig orsak att vara missbelåten, ty jag bar ej förtjent det, och jag bar ingenting att förebrå mig att jag ej gjort allt bvad i min förmåga stått förskaffa mig hjelp emot laglig ränta, ty jag har icke allenast talt med persouer, utan äfven tillskrifvit åtskilliga; som jag hoppats skulle baft den godheten att vilja hjelpa mig, då de hört mina omständigheter samt orsaken dertill; men de hafva fäst så litet afseende dervid, att de icke ens behagat besvara mina bref, mycket mindre räckt mig en hjelpsam hand. Från år 1809 då jag kom på egen hand tills dato, har jag aldrig fått det ringaste till bjelp af mina anhöriga, ae hafva knappt låtsat veta af alt jag faonnite till i verlden, men jag har ändock förskaffat mig genom arbete det som fordrades till lifvets bergning, utan att vara besvärlig för andra. År 1842 i Juni månad, intresserade sig tvenre högt uppsatte personer för mig, som kände mina bekymmersfulla omständigheter, och då beslöts att jag genom några af mina anhöriga skulle hjelpas. Femton månader äro förlidna, men ingen hjelp har jag erhållit: i motsatt förbållande bade jag kunnat bespara öfver 800 Rdr Bko, som nu äro bortkastade, och på detta sättet är min undergång bestämd, och tilldrage!serna i Stockholm i Augusti och början af Oktober 4842, samt yttrandet vid en middag på Tuna, hafva fullkomligt ådagalagt deras bjertans tankar, men ännu torde det finnas någon af mina gamla vänner och bekanta, hvilka genom noggrannt skärskådande af mina betryckta omständigheter och dessa raders genomläsande, ingalunda hesitera att bispringa mig, då jag icke: sjelf, utan andra förorsakat min ofärd. År 1858 i Mars månad, undergick jag det ödet, att tjufvar under min frånvaro genom inbrott i min boning beröfvade mig hela min garderob, utom mycket annat af värde; med bekymmer och ansträngning lyckades jag få låna penningar, samt derföre skaffa mig en ny uppsättning; äfver den är borta, och nu mägtar jag icke att skaffa mig någon mera. Hvad för öfrigt beträffar, det jeg, enligt osannfärdiga rykten, skulle bafva bekommit en diskretion af flera tusende riksdaler efter högstsalig H.K. H. Prinsessan Sophia Albertina, så anser jag för en skyldighet bärmed att vederlägga denna falska uppgift jemte en hänvisning till Hofmarskalken m. m. Friherre Lagerfelt och Kammarhberren; Grefve Stenbock i Skåne, samt till den öfriga hofpersonalen, hvilka gemensamt kunna intyga den orimliga osane ningen häraf. Jag hvarken erhöll någon diskretiom eller bugkomst, jag urdfick ej den vanliga presenten af 150 Rdr Bko, som H. K. H. gifvit alla mina företrädare till ekipering, då i följd deraf jag likaledes varit berättigad att samma förmån åtnjuta redan 4812, då jag utnämndes till officerare; men det blef mig förnekadt. Under 24 års uppvaktniog i H. K. H. hof, erhö!l jag aldrig något vedermäle af den Kopgl. nåden, men genom tvenne aktnirgsvärda personers yttrande, som hörde H. K. H. eget utlåtande 14 dagar före dess död: att ehuru jag icke blifvit upptagen i det Kongl. testamentet, skulle jag ej blifva bortglömd; men efter prinsessars död, blef det löftet så väl som många andra, jag erbållit, om intet. Den pension, jag emotttog efter 921 års tjenstgöring, utgjorde icke mer, än de som varit der 4, 2 å 3 år, och den bar jag att tacka Konungens nåd och 1829 års Rikets Ständers godhet och välvilja för, men visst icke den Kongl. Prinsessan, ty det stod ej i hennes makt att utverka något dertill. Som jag icke personaliserat någon, bör ej någon rättskaffens och vältänkt person misstycka, om jag gifvit luft åt mina känslor, ty allt här i lifvet har en gräns, denna öfvertygelse hysör jag, men ganska bitter är den kalk, man iskänkt till mig, jemte förklenliga och ogrundade rykten. För min del har jag aldrig varit någon skyldig, som jag icke söker att samvetsgrannt betala, och hoppas så innerligen till Gud, att om jag får lefva, ännu en gång komma i den lyckliga belägenhet, att kunna betala dem, som hafva att fordra, att ingen skall förlora det ringaste på mig, och det är den enda önskan, det enda mål jag har. Stockholm i Oktober 1843. OTTO NILS FLEMING, Friherre och Löjtnant.