Aftonbladet – 12 oktober 1843, sida 3

1häktet anslagne ved är otillräcklig för behofyet, h e, l öfverflödig eldning i arrestrummen icke rimligen ku nat medgifvas, så vida arrestanterne ej velat kör då ved, hvilket dock högst sällan inträffat; och att je f-l sådan till dem försålt lärer hvarken angå Zetterlun -leller Pettersson, lika litet som det kan komma Ifråga alt jag till Kongl. Maj:t och kronan skall r il dovisa hvad jag af min egen ved säljer. Att, på sätt i nionde punkten uppgifves, ackord elom fånggevaldigersoch vaktkarlstjenster egt rum, ä ni något som jag icke känner, och som, i alla fall, c -langår mig; — den afhandling, som emellan Eriksso -loch Möller blifvit träffad, har jag hvarken upprätts -leller skrifvit, blott på begäran bevittnat, utan att ja -lens ansett mig berättigad att med den affären vidar -I befatta. -) Huruvida jag medföljer i aftonvisitationerne elle blej, eller vid hvad tid på dagen jag besöker arrest -Il rummen, angår icke någon annan, enär jag tillse rlatt oordning, i ett eller annat afseende, icke cge -Il rum, och att jag i denna del intet underlåtit, deron tj vågar jag åberopa så väl mine herrar förmäns vits ilord, som ock den omständigheten att, under mi: eltjenstetid, sedan år 4832, någon rymning från ar -Irestrummen icke inträffat, ehuru flera försök dertil el skett. , Med Zetterlunds lynne öfverensstämmer den fram -I kastade anmärkningen, att Konungens befallningshaf I vande icke låtsat förstå, hvad hvarje annan mennisk: Iså länge insett, nemligen att jag icke kunnat saml: Iden förmögenhet jag eger, utan att gagnera båda pi I kronan och fångarne. Ordspråket att man söker andra, der man gömmer sig sjelf, torde här vara limpligaste svaret; ty för Zetterlund är väl begreppet om ärlig förtjenst främmande, hvadan han ej eller kan inse, att det förtroende jag lyckats vinna, förvärfvat mig betydliga kommissioner, med thy åtföljande in I komster, och att dessutom en sparsam hushållning, i förening med betydligt jordbruk, hufvudsakligen beIstående af arrenderad jord, satt mig i tillfälle att, Isom man säger, göra rätt för mig. — Detsynes gräma Zetterlund att icke jag, liksom han, skall bedraga I mina kreditorer. Sedan jag nu förklarat mig öfver sjelfva anmärkningarne, torde det tillåtas mig, dels att, angående mitt förhållande i tjensten, vördsamt åberopa bilagde af herr lagmannen och riddaren Leander utgifne betyg och dels att yttra några ord om beskaffenheten af den bevisning angifvarne erbjudit. Det kan icke fela att, på ett häkte, så stort som detta, tid efter annan varit förvarade en mängd fångar, som afsutit viteseller andre böter, och hvilkas frejd är oklanderlig. — Om Zetterlund eller Pettersson, till upplysning om klagsmålens halt, åberopat sådane personer, hade jag dervid intet haft att anmärka, men det var naturligt att de skulle i denna del vända sig till sina intimaste vänner, och derföre hafva de åberopat fångarne Jonsson, P. Gummesson och Anders Ny. . Någre upplysningar om desse deras vittnen torde här vara på sitt ställe. Den förste, Jonsson, redan för flere år sedan dömd till lifstids fästning för flere djerfva och grofva tjufnadsbrott, men genom Kongl. Mej:ts nåd slutligen lösgifven, ankom hit till orten och ställde sig här i spetsen för ett tjufband, som föröfvade många stölder; — omsider blef han gripen, ånyo straffad för stöld, och åter till fästning afförd. Den andre, P. Gummesson, är nu bäktad för tredje resan stöld. — Om denne persons sinnelag och hans vänners och rådgifvares omdömesförmåga, förtjenar anmärkas, att han, sedan han i följd af Kongl. Maj:ts nådiga utslag blifvit straffad för första resan stöld, i underdåniga besvär öfver det kongl. hofrättens utslag, hvaruti han blifvit dömd för andra resan tjufnad, yrkat det Kongl. Maj:t måtte upphäfva ej allenast kongl. hofrättens då öfverklagade utslag, utan ock Kongl. Maj ts cget föregående och redan verkställde besiut, angående klagandens bestraffning för första resan stöld, emedan utslaget endast tillkommit på grund af vid häradsrätten förde falske protokoll. Den tredje, Anders Ny, är visserligen hittills blott en gång straffad för stöld, men ändock en känd ledamot i det tjufband, för hvilket Jonsson var hufvudman. Sådane äro de vittnen angifrvarne hafva att erbjuda. — Att postiljon Göransson af Zetterlund blifvit åberopad är säkerligen ett misstag, ty Göransson är en rättskaffens man, och af honom kan Zetterlund således icke vänta stöd för falska angifvelser. Undersökning vid slottsrätt skulle visserligen närmare uppdaga, att hela angifvelsen är sanningslös; men då sådance sällar som Zetterlund och Pettersson anse sig vinna cen sorts seger, endast så mycket afseende fästas å deras dikter, att de föranleda en undersökning, tror jag mig icke böra en slik påkalla, desto mindre, som jag derigenom icke har någon upprättelse att vänta, ty jag föraktar angifvarne till den grad, att jag af dem icke ens vill emottaga en afbön; byadan jag ock hoppas och vördsamt anhåller, det höglofl. kongl. justitiekanslers-embetet, vid öfverväganle af hvad jag nu i djupaste ödmjukhet anfört, täckes finna de sanningslösa angifvelserne icke förtjena ingaste uppmärksamhet. Wexjö i Juli månad 1843. J. G. Janzon. Litt. A. Under eds förbindelse intygas, att under ecknade åtskillige gånger å kronohäktet härstädes till alu utbjudit kött efter sådane kreatur, som, ehuru riska, genom benbrott eller annan dylik åkomma nåst i hast slagtas; men att sådane aldrig der köpts inder förklarande, att om än köttet i alla afseenden fore godt skulle det dock möjligen kunna gifva anedning till det omdöme, att fångarne utspisas med ofvel efter kreatur som varit sjuka; vi hafva äfven att det svar, att det i ekonomiskt hänseende vore oätt att använda magert sofvel, emedan ju fetare ju ättre, enär fångarne skall tilldelas rent kött, fritt vån ben. MHvilket på begäran till bevis meddelas. Vexjö d. 26 Juli 4843. Johannes Norman, Jonas Persson, slagtare. Litt. B. På begäran få undertecknade, som tjent fånghuset i Wexjö, härmed intyga, att maten till ingarne alltid var i alla afseenden god och väl las KL he S y CO ee b