Aftonbladet – 12 oktober 1843, sida 2

Skall jag för evigt skiljas från er, j älskade? sade Reinald vemodigt. Är det icke möjligt ett lösa den olycksaliga förtrollning, som här håller eder fångna? Hade jag hundrade lif att förlora, jag vågade dem alla för att befria er. Edgar tryckte med värma hans band; tack, ädle unge man, för din kärlek och vänskap, men låt detta djerfva företag blifva om intet. Det är möjligt att häfva vår förtrollning, men du skall, du får det ej. Den härmed begynner och misslyckas, honom kostar det lifvet, och du skall icke blifva ett offer för oss. Genom detta tal blef Reinalds hjeltemod ännu mera uppeldadt att bestå äfventyret. Hans ögon gnistrade af begär och på kinderna rodnade en stråle af förhoppning att vinna sitt ändamål; han låg efter svåger Edgar att meddela honom hemligheten, huruledes skogens förtrolining skulle kunna häfvas; men denne vill icke meddela honom detta, af fruktan, att derigenom sätta den djerfva ynglingens lif i fara. Allt hvad jag kan säga dig, älskade broder, sade han, är, att du måste igenfinna nyckeln till förtrollningen, så vida det skall lyckas dig att befria oss. Är du af ödet bestämd att varda vår befriare, så skola stjernorna visa dig sättet och vägen, hvar du har att söka den, hvarom icke, så är hvarje ditt bemödande cn galenskap. Härpå framtog han sin plånbok och tog derur trenne örnfjedrar, hvilka ban räckte riddaren till en åminnelse af sig. Om ban en gång skulle komma i nöd, då skulle han endast gnugga dem emellan händerna och afbida följden. Derefter skiljdes de vänligt ifrån hvarandra. Edgars hofmarskalk och hofstat beledsagade den kära främlingen genom en lång alle af löfträd, furar och idegranar, ända