Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 3

tjernmjölk med smörklimpar uti. De fasta och hård: vägarne gifva föga dam; detta besvärar lika lite den åkande, som den anspråkslöse fotgängaren. Ryt taren far säkert och hurtigt fram i sträckande lopp utan att frukta, att hans häst skall få stenar i hof. ven, eller, om den är mindre säker på foten, snafvs på någon ojemnhet. Längs efter, bredvid den fast lagd vägen, ligga, med korta mellanrum, små högar a krossade och harpade stenar i beredskap, för att jemna den minsta fördjupning efter vagnsbjul eller regnflöden, och vägarbetare äro på bestämda stationer anställda, för att krossa och harpa sten (dessa sönderbokas med små handsläggor), och reparera ögonblickligen den minsta brist på vägen, hålla dikena städse öppna och rena, och lägga det upprensade på de med slånbuskar beväxta jordvallar, hvilka löpa längs eftei vägen och tjena till inhägnad. På sådant sätt göra många fattigbjon skäl för det lifsuppehälle, de erhålla af socknarne; ty detär genom dem, som macadamiseringen hufvudsakligen utföres och upprätthålles. b) Den norska. Vagnen ramlar skakande och guppande fram på en väg, der två vagnar icke utan försigtighet och uppehåll kunna passera hvarandra. De åkande slungas hvart ögonblick mot hvarandra, och ett oupphörligt stötande gör att de hoppa upp och ned, som om de stötte peppar. Förgäfves försökes ett samtal; det afbrytes vanligen af hvad befalles?, och om man, genom ansträngande af lungorna, lyckligen kan göra en del af det man vill säga begripligt, så måste det öfriga suppleeras af förmodanden, gissningar och id-förbindelser. Om man möter en vagn och frågar sin granne: känner ni den, som salt i vagnen? så heter det naturligtvis först: hvad befalles? och sedan man upprepat frågan, får man ett svar, ungefär så: ja-a; det var vackra hästar. Man söker förgäfves hvila sig; lutar man sig bakät, får man genast en stöt i ryggen, hvarvid man far upp i vädret, och lutar man sig mot den ena sidan — bums — kastas man plötsligen till den andra. Det knakar och brakar i vagnen, och man sitter i beständig fruktan att någet skall gå sönder och är upptagen af den tanken, nu går visst någonting sönder, och suckar sakta för sig sjelf: åj, min nya vagn! Arbetsvagnar och kärror framtåga skramlande med sina lass, och hvad som försändes på dessa, måste vara så inpackadt och förvaradt, som om det skulle skickas till verldens ända; i annat fall får man, efter resans slut, packa upp stycken och stumpar i stället för hela saker. Insvept i ett moln af dam, förorsakadt af den torra dikesjord, hvarmed den norska macadamiseringen jemnas, kan man endast se de omgifvande föremålen såsom genom en dimma, och under det den åkande sväljer dam i dryga portioner, är den stackars fotgängaren, som man dammar förbi, nära att qväfvas. Ryttaren sitter i den största ångest för att hans bäst skall snpafyva eller till och med stupa öfver de stora, ojemna stenarne, och han vågar blott med försigtighet låta den trafva ut. De bönder, som skola hålla vägen i stånd, köra kort före midsommardagen sand och grus samt åtskilliga slags stenar lasstals ut på vägen; detta, tillika med den dy, som upprensas ur dikena, jemnas ut. t den resandes åkdon jemte hästbenen öfverlemnas att sammanälta denna fyllningp, och de olika stenarne af olika dimensioner, såsom barnhufvuden, knytnäfvar eller poläter, bokas dels, som det falier sig, något mindre af bjulskenorna, i förening med den större kraft, hvarmed den resandes posteriora kan bidraga, dels skiljas vid inträffande regn i tvenne delar, nemligen smutsen, som till en del kommer af dikena, och stenarna, hvilka ligga krossade än öfver, än under smutsen. Den i ingendera sidan frivilliga association till macademisering af de norska vägarne, som på detta sätt uppstått mellan de bönder, hvilka skola underhålla väsarne, och den vägfarande, medför det goda, att nörselnerverna stärkas genom den oupphörliga åska, varmed de mycket befarna vägarne beständigt uppvakta, och hvars eko höres fjerran; äfvensom en spatsertur i vyign onekligen medför mycken motion. Men följden deraf, att den norska macadamiseringen icke fullkomligt uppnår den engelskas godhet, blir mindre lycklig, ty de resande gilva sig icke tid att lägga de stora stenarne i de stora hålen, och under det hålen vägen städse mer och mer utvidgas genom höstens regn och vårens käl-lossning till den nya fyllning, som sker nästa midsommarsdag, svärma stenarne på vägen, som lössläppta får på en åker. Då man under torka uppjagar ett dam, hvartill svårligen något annat lands vägar kunna uppvisa maken, vadar man på hösten i en smuts, som på sina ställen ofta iknar välling, som går upp till knäen på fotgängaren, och hyari vagnsaxeln stundom finner sin graf. Vägarne i några trakter i Polen, der hvarje sten måste hemtas på ett tjog mils afstånd, äro de enda,som kunna jemnföras med de norska macadamiscrade, hvilka äro märkvärdigare, ju närmare Christiania de ligga, men likväl äro märkvärdigast på stadens egen jord. Det är annars märkligt nog, att icke engelska sivilingeniörer komma hit för att studera macadamiseringen här i landet, hvilken verkligen låter sig bättre känna än beskrifva. Redovisnin mot för influtne gåfvor till de genom