Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 2

Regeringen sjelf förkunnat sig ensam hafva den ekonomiska lagstiftningen och att hon år 4840 stadfåstade ett Rikets Ständers beslut, rörande en principråga, som i grunden upphäfver skråsystemet och inför näringsfrihet. Det torde ej behöfva sägas, att han noga aktar sig för att vidröra den uteblifna verkställigheten af nämnde Riksdagsbeslut, ehuru han omtalar ett yttrande, som finnes på samma sida i Bidragen, der denna omständighet anföres. . Det är tydligt, att Aterblickaren finner rikets förkofran i alia hänseenden ofantligt stor, och att (sid. 469) vår financiella ställning icke kan Jemnföras med någon annan stats i Europa, Häri kan han ha rätt, men icke i den mening han vill ha frasen tagen. Amnet är af den beskaffenhet, att något hvar på egen hand kan bedöma det; men då fråsan icke är att upplysa läsaren om något, som han förut ej känner, utan att låta honom se huru systemet målar landets belägenhet och verkan af sina åtgärder, eller med andra ord: att låta honom fullständigt lära känna detta system, så bedja vi att få anföra elt och annat af förf:s påståenden. Han stödjer sig mycket på ett yttrande af hr Forsell i dess Anteckningar och statistiska upplysningar öfver Sverigen, hvari det heter, att ,olket numera bor bättre, lefver bättre och är bättre försedt med sina behofver än fordom. Vi vilja icke här tvista med hr Forsell, ty hans uppgift är i vissa hänseenden riktig, när man nemligen endast betraktar sakens yta; men emedan Återblickaren anser honom för en auktoritet, hvartill han i många fall äfven har skäl, så skole vi i det följande tjena med en eller annan citation ur denne författares Statistik öfver Sverige, som Aterblickaren glömt eller icke velat ihågkomma. Återblickaren börjar, såsom man lätt kan tänka, med folkmängden och fröjdar sig åt, att Bidragen ej kunna neka, det denna tillväxt. Tärvid har ban ieke omtalt hvad Bidragen erinrat om, att, under det folkmängden ökats med en tredjedel, har de fattigas antal fördubblats. Han sjelf kommer likväl (sid. 477) till det oroande faktum, att de fattigas antal på 20 år ökats nära hälften. Han tröstar sig likväl straxt efter dermed, att det bevisar icke välståndets eftagande i det hela,. Sällsamt nog är likväl, att han i samma not, der han gör denna upptäckt, talar om kommynernas åliggande, att söka förekomma för tidiga giftermål bland den arbetande klassen och isynnerhet det s.k. stattorpare-systemet. Nu är det likväl just inom denna klass, och genom detta stattorpare-system, som folkökningen isynnerhet tillkommit, och om Återbliekarens önskan uppfylles af kommynerna, så skulle just det, han anser för det ljusaste draget i hela taflan öfver Sverges ställning, hafva försvunnit. Han säger nemligen (sid. 460), att denna fo!kökning är den bastigaste tillväxt man känner näst de Förenta Staternas, som likväl hufvudsakligen ökas genom inflyttningar,. Det är icke lätt möjligt, att på två rader debitera flera oriktigheter. Förenta Staternas folkmängd var, vid tiden af deras emancipation, något öfver 2 millioner, och är nu 22. Om inflyttningarna på dessa 60 år kunna antagas till 400,000 menniskor öfver hufvud, skulle detta på sin höjd göra 6 millioners tillväxt. De återstående fjorton eller den tiodubbling, som ägt rum, måste då hafva skett på samma sätt som folkökningen sker i alla andra länder. Men för att nu visa, huruvida förökningen är större, än i dessa, så vilja vi endast hänvisa till Forsell, hvilken säger i tredje upplagan, sid. 413, att progressionen är hastigare i Norge, än i Sverge, och, sid. 408, att i Förenta Staterna i Norra Amerika fördubblas folkmängden på 221, år; i Ryssland (enligt Sässmilch) på 42; i England på 352; i Sverge på nära omkring 400 år; i Frankrike på 4935 och i hela Europa på 357 år, Långt ifrån att folkökningen i Sverge skulle ske fortare, än på andra ställen, sker den således långsammare än på de flesta, och vi hafva nyss gifvit en vink om huru föga glädjande detta fenomen är, både i allmänhet och serdeles i Sverge. Storbritanniens folkmängd ökas hufvudsakligen icke bland de rika och välmående, utan bland Irländarne, som kalla sig sjelfva för det fattigaste folk i verlden, och vi hafva nyss sett att Aterblickaren velat göra det till ett al kommynernas åliggande att afböja, det sällheten icke måtte bli alltför stor. Vi vilja icke tillåta oss något skämt i ett ämne, som verkligen är mera bedröfligt än roligt, men Styrelsens skryt öfver sina förtjenster om folkökningen skulle eljest visserligen kunna ge anledning till mer än ett sådant. Sädesproduktionens tillväxt är ett nytt glädjeämne för författaren, som påstår (sid. 564), att Sverge på elfva år exporterat 4,360,000 tunnor spanmål mer, än det importerat. Ett par rader förut bar han likväl erkänt, att importen, balancerad med exporten, i medeltal utgör endast 2,500 tunnor årligen. Då landet således ändå beböfver spanmål utifrån, är det svårt att förstå, hvartill den lysande exportuppgiften skulle tjena, hvilken för öfrigt torde ha den olyckan att ej vara all deles sann. Nu är det imedlertid en omständigbet, som Återbl. icke tagit i beräkning, men som vi nödgas göra honom den otjensten att anföra, nemligen att, enligt hvad Landtbruksakademiens TT ROR RN EE NEN SEE ET WEE TATA EARLIER PENTA LTTIEE Grefven, eljest föga pratsam, gjorde nu sin apologi så godt han kunde, och undskyllde sig med den trängande lifsfaran. Men den tröstlösa moI RR hsdA aha aft Avan Lan om IA bittracte