Aftonbladet – 10 oktober 1843, sida 1

RAA steg sedan upp i tornet och fann der en liten kammare högst under tinnarne och väl kringmurad, inneslöt der fröken, som sönderslet sina gyllne silkeslockar och nästan grät ut de himmelsblå ögonen. Sex davar voro förflutna och den sjunde grydde redan, då från skogen uppsteg ett förfärligt dån, som vore sjelfva den vilda hären i antågande. Piskor smällde, posthorn skallade, bästar stampade, hjul rasslade. En präktig statskaret, omringad af ryttare, rullade öfver Blaenfeld ned mot slottsporten. Alla reglar flögo ifrån, porten slogs upp, vindbryggan föll ner, en ung prins steg ur kareten, skön som dagen, utsirad med sammet och silfverskir; kring sin hals hade han en gyldene kedja tredubbel, uti hvilken en karl hade kunnat stå rak, kring hans hatt vred sig ettband af perlor och diamanter, hvilka bländade ögonen, och för agraflen, som fåstade strutsfjedren, hade elt hertigdöme varit falt. Snabb som storm och väderhvirfvel, flög han uppför vindeltrappan i tornet, och ett ögonblick derefter bäfvade den förskräckta bruden i hans armar. Under bullret vaknade grefven upp ur sin morgonslummer, öppnade fönstret till sofgemaket, och då ban blef varse hästar och vagn, och riddare och väpnare på gården, och sin dotter i en främmande mans armar, som lyftade henne upp: Ibrudvagnen, och tåget nu drog ut genom slotts porten, skar det honom i hjertat, och han uppga böga klagorop: Adjö, min dotter lilV! Farväl dv björnbrud! Wulfild hörde sin faders röst, lät sir näsduk hvifta utanför vagnen och gaf dermed af skedets tecken. Föräldrarna voro bestörta öfver sin dotters för