Aftonbladet – 5 oktober 1843, sida 1

Taddei hade bestämt inkomsten af en 4Academia di poesia estemporanea, (akademi i den extemporerade poesien), hon annonserat. Italienarne söra nemligen ännu åtskilnad mellan hvad de löjligt nog kalla poesia meditata (den öfvertänkta poesien) och poesia estemporanea, med hvilken sednare de förstå improvisationen. I den förra har Italien så godt som under sekler icke haft något utmärkt att framvisa; såsom förnämsta dyrkare af den sednare nämnas med beundran namnen Gianni, Pistrucci, den olycklige Sestini, la Bandettini och Rosa Taddei. Den dag, på hvilken Rosa bestämt sig att uppträda, var just en af de sista i fastan, dessa melankoliskt fyrtio dagar, under hvilka det tysta, gravitetiska Rom synes ännu dubbelt så tyst och högtidligt som förut. Alla-nöjen äro på en gång utdöda, ingen sång eller musik klingar genom gatorna, teatrarne äro tillslutna, bilderna i kyrkorna beslöjas, kafterna och restaurationerna tillslutas fram emot aftonen, för att tvinga folket att besöka kyrkorna; i korthet, allt är beräknadt på att nedstämma själen, genom att beröfva den hvarje annan njutning, än den, en fastepredikan kan erbjuda. Under dessa omständigheter är det lätt begripligt att salongen i Teatro Argentina, åer improvisatrisen skulle uppträda, var öfverfylld med åhörare, så väl infödda Romare, som resande, hvilka med nyfikenhet och spänd förväntan emotsågo en lika så ädel som ovanlig njutning. Hvad mig sjelf angår, så tillstår jag, att i min väntan blandade sig ett visst misstroende och fruktan att jag icke skulle finna mig tillfredsställd. Vi, nordboer, göra 0ss i allmänhet helt andra och långt större anspråk på poesien