Aftonbladet – 5 oktober 1843, sida 1

på Ischias och Capris kuster, äro serdeles utmärkta elter utomordentlige, hvad formen eller innehållet beträffög Men hvad jag hörde var nästan alltid förståndigt, lifligt och naturligt, och om det än icke var något öfverflöd af poesi deruti, så bar det likväl alltid ett oemotsägligt vittnesbörd om folkets inspiration och språkets böjlighet. Det är imedlertid lätt begripligt, att dessa prof jag hörde skulle ägga min önskan att få höra någon verklig improvisatör. Men jag hade redan uppgifvit boppet derom, ty under femton månaders vistelse i Italien hade jag icke varit så lycklig, och om ett par veckor skulle jag lemna Rom och resa till Sicilien, för att derpå för alltid öfyverge detta sköna MHesperien. Hur gladt öfverraskad blef jag icke derföre, då jag en dag på affischerna läste namnet Rosa Taddei. Jag hade på många ställen i Italien hört detta namn uttalas med förtjusning. Alltid omtalades hon som en af de ädlaste och lyckligast begåfvade dyrkare af denna sköna och sällsynta konst, som blott en sydländsk himmel synes kunna framalstra; men det tycktes nu som hennes beröm tillbörde en förfluten tid, ty på flere år hade hon icke gifvit något offentligt prof på sin talang, och hon syntes hafva dragit sig tillbaka för alltid. Det var välgörenheten, denna sannt kristliga känsla, som förmått henne att ännu en gång träda fram ur sin afskiljdhet. En välgörande förening hade nemligen bildat sig i Rom till understöd åt de faderlösa från koleratiden; de romerska damerna insände ännu ständigt till denna handarbeten, penningeunderstöd 0. sv., och det lvar för samma välgörande ändamål, som Rosa