Aftonbladet – 4 oktober 1843, sida 3

sig två man. De öfriga båtarne bade under tider dels hunnit i land, dels kastat sig bakom ett stor: skär i närheten af landet. Ibland desse befann jag mig. Vidundret styrde med en förfärlig fart sin kossa mot landet förbi den eftersta båten, hvars manskap kastat sig framstupa i densamma, och passerade mig på ett par famnars afstånd. Då det kom till landet ville det vända om ; men stötte i detsamma på grund, så att jag fick god tid att betrakta detsamma. Dess storlek var, hvad jag kunde tycka, mellan tvåhundra och trehundra fot, och tjockleken, några famnar nedanför hufvudet, som det största fastage. Sjolfva hufvudet var, i förhållande, till kroppens storlek, litet, i form af ett vanligt ormhufvud, men ögonen utomordentligt stora, efter hvad jag kunde tycka, som en hattkulle, och lyste med en stark, nästan bländande glans. Ett stycke nedanför hufvudet reste sig en hög fena eller buske, hvilken såg ut som en hästmahn och hängde flere fot ned öfver djurets kropp, som hade en i svart stötande stålblå färg och hvilken slingrade sig i otaliga bugter på hafsytan. Då vidundret stötte på grund, begynte det att vända sig rundtomkring några gånger och piskade vattnet med en så förfärlig styrka, att det slog långt upp på land, liksom om vågorna hade blifvit framdrifne af en den starkaste orkan. Dessutom var hela fjorden i rörelse, oaktadt det herrskade en fulikomlig vindstilla. Efter flera fruktlösa och förfärliga ansträngn ngar kom ormen slutligen af grundet, och då den hade vändt sig, reste den sig flere famnar högt ur vattnet, liksom för att se sig om efter utloppet, hvarefter den med samma utomordentliga fart, som den hade kommit, styrde sin kosa åt Fiskaabugten och derifrån inåt Kjösebugten. På detta sätt fortfor han en tid bortåt att begifva sig från den ena viken till den andra för att söka ett utlopp, tills han omsider helt och bållet försvann. Hans läte kunde man dock böra ända till klockan 9 på aftonen, då ban troligtvis påträffat utloppet till hafvet genom Vestergapet.