Aftonbladet – 27 september 1843, sida 2

— Hr kopten A. Lindeberg har begärt rum i Aftonbladet för efterföljande artikel: Som jag viterst sällan och blott händelsevis läst Svenska Biet har jag först helt nyligen fätt tillfälle att se dess artikel af den 8 dennes, något om Nya teatern. Ehuru jag af Aftonbladet redan samma dag erfor, att något sådant stått i Biet, fäste jag likväl ingen uppmärksamhet dervid, förrän jag fick höra. att man utspridt ett rykte, det jag skulle ha skrifvit en af de biljetter, hvari Bict uppmanades att bryta sin tystnad om Nya teatern, eller ombr:sörjt att de blefvo skrifna, Detta har föranledt mig att taga kunskap om artikeln, och jag anser då för en skyldighet att förklara, det jag hvarken har eller vill ha någon del i dessa biljetter; att om jag haft någon aning om deras afskickande, jag skulle gjort allt hvad jag kunnat, för att afböja det, och att, om jag skulle tillåta mig någon gissning öfver deras upphof, jag snarare skulle tro dem härröra från Biets goda vänner, än från Nya teaterns och mina. Skulle jag häri misstaga mig, och biljetterna vara förestafvade af välmening, är jag skyldig erkänsla derför, som för all god vilja, men kan likväl icke återhålla den önskan, att de måtte ha blifvit oskrifna. För oss båda är nemligen Biets förfarande i detta fall det aldra bästa vi kunna önska oss, och det finnes ingen rimlig anledning hvarföre jag skulle vilja åstadkomma en förändring deri. Men då jag här kommit att vidröra detta ämne, kan jag ej underlåta att upptaga en dermed sammanhängande fråga. I Biets artikel finner jag med förvåning, det jag sjelf skall icke blott vara anledningen till Biets tystnad om Nya teatern, utan att jag till och med tvungit detsamma dertill, att mitt uppförande mot Biet varit ett försök att med nidhugg afväpna kritiken, att det aldrig förut blifvit vågadt, åtminstone utan att blifva föremål! för allmän afsky. Det var för mig, och troligen för alla läsare, något alldeles nytt, att jag skulle mot Svenska Biet ha offentligen begått någonting så afskyvärdt, att jag derigenom vållat det oerhörda fenomen, att under ett helt års tid rent af förstumma detta blad, öfver ett ämne, som det eljest skulle velat behandla, och det blir då en pligt lör mig, om ej emot Biet, åtminstone emot allmänheten, att rättfärdiga mig för en dylik beskyllning. Se här då, hvari min förseelse skulle ha bestått: Kort förr än Nya teatern öppnades, infördes i AlIehanda och Aftonbladet för den 26 Oktober, en af mig undertecknad artikel, adresserad till allmänheten, och hvari jag redogjorde för åtskilliga omständigheter, rörande Nya teatern, samt äfven deri bad om undseende för de på densamma uppträdande unga och oöfvade skådespelare, hvilka utgjorde en icke obetydlig del af dess personal. Jag sade mig kunna hoppas att de skulle mötas af allmänhetens, tilläggande: En annan fråga är, huruvida de kunna räkna på den offentliga kritikens. Det är hos denna jag får anhålla om skonsamhet för dem, under det jag sjelf begärin.