Aftonbladet – 27 september 1843, sida 2

me AA Teresina höljde hennes med tårar och kyssar. Nej, det är icke möjligt att du kan förlåta mig! Du kan icke älska mig mera som förut!, — ;Men förlåta mig måste du ändål! fortsatte hon hastigt med påssionerad häftighet; hon kastade sig nu ned framför Maria Grazia och Omslöt hennes knän med sina armar. ,Jag har i dag biktat mig för Pater Francesco; jag har sagt honom allt, allt det som qväljer mig, Han har förkunnat mig attjag skall bli olycklig med ett sådant sinne; att jag ej kan hoppas frelsning om jag icke bättrar mig, och han har ålagt mig som botöfning, alt på knä be dig om förlåtelse för all den orättvisa, som jag har gjort dig i mitt hjerta. Du måste förlåta mig! Du får icke förskjuta mig ropade hon med ökad häftighet, och slöt sig fastare intill henne. . . Den stackars Maria Grazia tycktes icke vars mindre olycklig sjelf, än botgörerskan; bon hade likväl redan upplyftat henne och slutit henne sina armar. Hur kan du tvifla om att jag förlåter dig! Det är inte ditt bjerta, som är elakt det vet jag; men det är en ond ingifvelse, som söker snärja dig, och som du måste bedja madonnan bjelpa dig att öfvervinna — och det gö! hon, tvifla inte på det! Så sade Hop, tröstande och torkade sjelf bort hennes tårar. ,Gråt inte mer, och var viss på, att du ändå alltid skail bl min egen, kära Teresinal, En tystnad uppstod, hvarunder Teresina tyck tes ha sansat sig något. Men slutligen tog Mari: Grazia igen till ordet. Hon lade sin arm om kring Teresinas hals, såg henne vänligt in i ögo nen och sade: ,Jag vill inte bedröfva eller stöt: dig; men det är någonting, som jag måste fråg: