Aftonbladet – 27 september 1843, sida 2

Vidare klagas öfver en missgynnande konjunktur för sjöfarten, hvarigenom den vexelåder, som fordom flutit från fraktremisser, nu nästan uttorkat. Man skulle således tycka, att det är ökad jernexport och upplifvad fraktfart, som böra blifva föremål för våra lifliga önskningar, såsom medel till återställande af den jemnvigt mellan vexelbehof och vexeltillgång, hvilken ensam mäktar förekomma en fortfarande silfverexport samt deraf följande penningebrist och stagnation i den inre rörelsen. Besinnar man deremot med hvilken lamhet frågor rörande handel och sjöfort blifvit behandlade, samt huru litet man i allmänhet hos oss sökt hefrämja dessa industrigrenar, så leder en ganska enkel logik till den förmodan, att man icke rätt uppskattat vidden af det infiytande handel och sjöfart utöfvar på alla andra näringar, synnerligast i ett land så situeradt som Sverge är. Huru många af de talanger, hvilka lysa vid våra riksdagar, hafva väl omfattat dessa näringar med den värma de förtjena? Hvilken af våra utmärkbar väl srundeligen studerat dem och ungdomen väcka håg och böjelse för dessa yrken, derigenom att de sanningsenligt blifvit framställde såsom de egentliga häfstängerne för all industri? Hvilken af dem har under sina föreläsningar i statsekonomi klart och tydligt bevisat, all all produktion är onyttig, deraf produkten icke kan efsättas med fördel, och sålunda visat huru nödvändigt det är, all omsorgen för afsälming alltid må gå i bredd med bemödandet att producera? Hvem har väl vårdat sig hos oss alt utförligt beskrifva Englands jemt stigande rikedom och antyda de medel, detta lands regering begagnar, för alt ägga, uppmuntra och understödja den lust för entrepriser, som ensamt bragt stora Britannien tiil dess närvarande makt och rikedom? Hvem har gifvit sig mödan uppdraga en parallel mellan Sverges och Englands kommercielia och industriella ställning, t. ex. för 200 år sedan, för att visa alt dessa begge länder då voro ungefär på samma ståndpunkt och ägde samma fält för verksamhet med lika förmåga alt utöfva den, fastän England sedermera egnade sin omtanka åt handel och sjöfart, Sverge sin åt krig, samt all det är Englands skepp, kolonier och handel, som förskaffat det rikedom, och småningom framkallat dess nu högt uppdrifna inhemska konstflit? Då den högre handelsvetenskapen således sällan varit föremål för studier hos oss, bar obekantskapen med handelns inflytande på ett lands ekonomiska ställning här vållat många och stora misstag. Man har förbisett att Sverge af alla nordiska stater besitter de flesta naturliga medel för idkande af en vidsträckt sjöfart. Man har, i förlitande på våra malmers öfverträffande godhet, helt och hållet försummat att försäkra sig om ständig afsättning för Svenska Jernet. Den gick likväl ganska bra, så länge vi ostördt fingo monopolisera tillverkningen, men sedan nu andra nationer lyckats bereda ett för de flesta bebof lika anI vändbart jern, måste vi antingen med kraft och omtanka söka nya afsältningsorter, eller ock — upphöra att smida. Det är väl ej ännu för sent att rätta begångna misstag, och att ersätta i någon mån hvad man försummat, derigenom att sjöfarten blifvit hos oss satt å sido, medan flere andra nationer, sedan Europas allmänna fred, på allt sätt sökt främja den. Blir man först derom fullkomligt öfvertygad. latt det är nödvändigt för bruksrörelsen och andra inhemska näringars framtida trefaad samt fö! realisationens betryggande att Sverge begagnar sina naturliga resurser för en utvidgad handel och sjöfart, så uttalar sig snart inom landet en allmän önskan derför. Sedan detta skett, men e förr, kan man med bopp om framgång samråde om medlen till ändamålets vinnande. Hvad en nation vill, det kan lätt åstadkommas. Vill Svenska Regeringen och Folket med ullvar befordra Sverges sjöfart och handel, så äga vi öfverflöd på de nödiga elementerna till progressift förökande af vår handelsflotta uti trä och jer för byggnad och utlaster, raska sjömän, goda hamnar, samt nu mera ett tillrackligt antal skoloi för sjömäns theoretiska bildning, fast för litet tilltälle till deras ännu mera nödvändiga praktiska uppfostran.