Aftonbladet – 25 september 1843, sida 2

den lilla tidningen, ty man måste göra henne den rättvisan, att hon förstår konsten att utspisa sin anrättning i mycket nälla portioner, och det är åtminstone icke qvantitetens skuld, om man någon gång blir öfvermätt deraf. oI samma mån som det nu börjar skrida till slut med detta såfvel, i samma mån börjar den gamla äfven visa ett tydligare tecken till en viss inneboende oro. Den föranledes märkbart i anledning af den förklaring, som grefve Anckarsvärd gjort i den s. k. abdikationsfrågan, hvaröfver han, enligt Minervas domslut, ,yttrat sig på ett sätt, som alldeles icke låter sig försvaran; och det är med en verklig ängslan, som kamarillans gamla tijenarinna hafver allt bemödande ospardt, att förekomma den vådan, att grefvens yttrande möjligen kunde hafva någon verkan på thronföljaren eller att denne, såsom hon så artigt uttrycker sig, skulle låta sig lockas af foglalåt. Amnet är nog vigtigt och intressant, för att låta läsaren se Minervas klagovisa i Lördagsnumret i dess helhet. Jeremiaden börjar med citationen deraf, hurusom erefve A. ppå ett sätt, som alldeles icke låter sig försvara, sätter emot hvarandra Konungen såsom en öfverårig, kraftlös regent — (det bör likväl anmärkas, att grefve A. alldeles icke yttrat detta med direkt tillämpning, utan talat exempelvis, och att tonen således icke innebär det förnärmande i språket, som nyssnämnde enstaka uttryck antyda) — och Kronprinsen, såsom den, på hvilken hoppet om bättre tider hvilar, hvarefter Minerva fortfar: Att ordalagen, icke blott der utan i hela skriften, dessutom föranleda till den slutsats, att dessa bättre tider egentligen skulle bestå uti verkställigheten af reformer, sådana som Grefvens trosförvandter (partiet, coalitionen) vänta dem, samt sådana personers införande i rådkammaren ech i förvaltningen, som äga sympathier hos folket (bör heta: hos trosförvandterne), ligger för hvarje läsare klart som dagen. Är nu Grefve Anckarsvärd, eller kan han vara, fullt förvissad om att allt sådant skulle verkligen komma att tilldraga sig vid det begärta regent-ombytet? Uppenharligen kan han omöjligen äga sådan visshet. Hvad kan han då hafva för rimligt syftemål med att offentligen i tryck framställa sina förhoppninningar, och grunda dem på en contrastering af det nuvarande och tillkommande förhållandet, af Konungens egenskaper och Kronprinsens? Kanske vill Grefven sjelf svara: alldeles intet annat, än att få prata om dessa saker, såsom om alla andra. Men detta svar skulle ju innebära ett obetänkt medgifvande utaf att Grefven är i verkligheten hart nära att inför hela allmänheten vara hvad han icke velat vara på hofvet, nemligen en sannskyldig förnyelse af hvad Brutus utgaf sig för i Tarquiniernas hof. När man skrifver och läter trycka politiska skrifter, har man åtminstone alltid det syftemålet, att inverka på opinionen, att förmå allmänheten till att dela författarens tänkesätt och omdömen; säledes har ju Grefyen omotsägligen velat skaffa ingång hos allmänheten åt sina omförmälta föreställningar om det närvarande och tillkommande. Om nu sådant lyckats hosen eller annan, om desse föreställa sig att ingen rök är utan eld, och att Grefyen väl aldrig kunnat tillåta sig att, utan något slags tillstånd, framdraga thronföljarens person in på den politiska skådeplatsen, faller icke på Grefven då det moraliska ansvaret för den möjliga conseqvensen, att sådana läsare af hans skrift betrakta thronföljaren säsom politisk partichef, hvilket han naturligtvis icke får vara ), och befästa sig kanske så mycket mer uti denna skadliga föreställning, som thronföljaren, sin höga ställning likmätigt, naturligtvis icke kan utgifva ströskrifter, eller tidningsartiklar, för att protestera mot förtalet. I En möjlighet ligger bredvid: Grefven har kunnat hafva det syftemålet att genom sin skrift inverka på Ithronföljarens egen person. Genom att förespegla honom sitt och sina trosförvandters, understöd — desammas, som neka hvarje slag af sådant åt den nu regerande Konungen, men (laga sig den rättigheten att häckla hans person och gerningar offentligen — kunde han hoppas att förvilla honom ända derhän, att anse honom och trosförvandterne för sina verkliga vänner, de tillförlitligaste blifvande stöden för thronen vid ett i naturlig ordning inträffande regentombyte, hvaraf kunde påräknas den länge efterlängtade följden, att partiet komme till makten och dess program till utförande. En sådan beräkning vore dock, efter all anledning, illa uppgjord. Thronföljaren är icke mer någon yngling, är känd för att äga mycket förstånd och mycken beläsenhet, samt har redan samlat en god del erfarenhet, och det är icke troligt, att en Isådan Herre lyssnar till foglalåt, och ännu mindre att ) Må man, emot detta påstående, icke åberopa Georg IV:s exempel såsom Kronprins. I England äro de Kongliga prinsarpe parlamentsledamöter i Öfvera Sn LA