Aftonbladet – 25 september 1843, sida 2

och gycklande ton; den var hvad hvarje bref borde vara, en trogen återspegling af brefskrifvaren sjelf. Jag ärnade redan lägga det tillsammans igen, då jag varseblef ett postskriptum, som jag här arför i original: Vous vous tonnez sans doute, cher ami, que jaie tenu Ma promesse de vous crire, mais jai bonne måmMmoire, moi. Vous souvient-il encore de Ia petite Maria-Grazia au sommet des Apennins? Si dans votre retour vous visitez une seconde fois ces montagnes, faites-moi le plaisir, je vous en prie, de donner mille baisers de ma part å notre petite amie, pourvu que toutefois vous, homme mari! mwmayez aucun scrupule å les donner, ni elle å leg recevoir. Quant å moi, je pense que vous wen aurez Peur ni Pun, ni Pautre. Adieul, Jag måste verkligen göra bansförträffliga minne rättvisa; det var trognare än Jag hade föreställt mig; ty hvad mig sjelf angår, så hade gallerierna i Florens, lifvet i Rom och Neapeloch mångfalden af sednare reseintryck, om än icke utplånat denna tilla händelse — ty dertill var den för intagande i all sin enkelhet — jikväl skjutit den ansenligt ; bakgrunden bland mina hågkomster. Den lilla apostillen kallades fram igen med förnyad styrka, och min unga Parisares lättsinniga och ändå så älskvärda väsende, tillika med hans förträffliga hjerta, blandade sig så underbart deri, att jag ej kunde utan nöje tänka tillbaka På vår första bekantskap och det lilla äfventyr, som slöt sig ill. Pm rta gången jag sammanträffade med den unge Fransmannen, befann jag mig ! det armeniska klostret på San Lorenzo, en liten 01 Lagunerna, en miglia från Venedig, midt emot Piazetta, Jag hade här baft tillfälle att förvi blifva bekant med föreståndaren, den förträfflige pater Pasquale, en Armehian af den ädlaste karakter, oc, hvad kunskaperna beträffar, lika bevandrad i de österländska språken, som färdig i de flesta europeiska, :På denna lilla luena ö hvarifrån man har en förtröllande utsigt öfver Lido och Venedig, ligger, inom