procenta på svenska i stället för judiska. Judarne äro ej alldeles så orimliga, om man förstår sig på dem, som våra svenska smuglare. Kommer en skuta ved in i hamnarne, äro parmmätarne nog oförskämde att, ehuru i saknad af köpare, underslå sig lasten, för alt dermed efter behag preja bäde arbetskarlen och borgaren, till hvilka de sedan sälja efter stegradt pris och eget behag, och stundom alldeles neka, i fall de ej sjelfva få anstalta om iläggningen, ja till och med låta de köpare få vänta halfva dagen på famnmått och mått, blott af illvilja för att de ej blifvit anlitade om arbetet. När sådant får existera af dem, som skola med höflighet hålla ordning och skick, och gå köparena till mötes, hvad skall då icke andra taga sig för friheter? Den rättsinnige och ärlige arbetaren blir afvisad och, som nämndt är, dåliga, vanartade ynglingar antagne; sådant är förhållandet vid de flesta hamnarne, der skutor lägga till. Vi hafva trott parmmätarnes skyldighet vara, att blott skrifya upp, hvad gom från fartygen lefvereras, och gå allmänheten tillhanda med famnmått och öfrigt, som erfordras, utan knot. Men thyvärr göra de efter eget godtycke, hvarför mången ärlig mans hustru och barn komma i saknad af bröd ; sådant är förhållandet. Önskligt vore det att höga vederbörande gjorde sig underrättade om detta ofog, och satte en gräns derför; det önska några förfördelade arbetskarlar, som i flera år förtjent på ärligt sätt sitt och de sinas bröd, men i anseende till detta ofog, gå miste derom. Stockholm i Sept. 1843.