Aftonbladet – 23 september 1843, sida 2

TEL. vd UPppslat OCh UHUClVISLIDA döisdi, OUT IOLhållandet äfven fördelaktigare i de mindre fängelserna. Hr T, åberopar flera byggmästares, uppsyningsmäns och läkares intyg, angående fördelen af dylika envåningsbyggnader och af gårdsrum för fångarna, hvilkas utrymme äfven ansetts böra vara ännu större än som nu brukas vid Philadelpbia-fängelset. De hafva förklarat, att oaktadt den tillgång på frisk luft som gårdsrummet medgifver, lida fångarne ändock af instängningen; men att likväl detta lidande är ojemförligt mindre, än der de blott hafva en cell, och i synnerhet i de fängelser, der de hafva sina celler i öfvervåningarna. Flera läkares intyg åberopas för att visa, att bristen på frisk luft och instängningen gemensamt vålla själsoch kroppslidanden, hvilka alldeles under2räfva själsoch kroppskrafterna; och detta förekommer till och med i fängelser, der, såsom t. ex. i Trenton, frånskiljningen likväl på långt när icke är fullständig. Det är helt natu:ligt, att sedan dessa lidanden b t, sedan sinnet blifvit förstämdt och kroppen besvärad af krämpor, kan ej mer tanken riktas till ånger och bättring, utan snarare till missnöje och ondska. Sjelfva döden anses såsom bättre än lifvet, under ett sådant långsamt lidande; och hela förbättringsfängelsets mål förfela:. Hr T. afstyrker derföre helt och hållet, att antaga det nya engelska byggnads. sättet med fyra våningar, som d:r Julius tillstyrkt. Afven tillråder han, att icke lägga förbättringsfängelserna tillsamman, utan att anlägga sådana i skiljda landsorter, der dels byggnadsmaterialier icke äro dyra, dels andra naturförmåner gynna anläggningen. Man har, utom andra fördelar deraf, äfven den, att transportkostnaderna för fångarna icke blifva så stora. Han tror äfven, att åsynen af fängelserna utöfvar ett hälsosamt intryck på befolkningarna i orterna, såsom afskräckande och varnande. Helt annat, säger herr T., är förhållandet med förvaringsfängelserna. Dessa kunna byggas med flera våningar, ty der är ej fråga att hålla fångar inspärrade en längre tid. De måste äfven anläggas nära till domstols-sätena, hvilket åter icke är nödigt för förbättringsbusen. Om man inrättar gårdsrum för förvaringsfängelsernas undervåningar, kan man der placera sådana fångar, som till följd af långvariga ransakningar, 0. S. y. kunna komma att der länge förblifva. Men utöfver dessa slag af fängelser, anser herr T. nödigt, att hafva ännu ett annat. Han säger nemligen, alt erfarenheten visat, att mängden af brottslingar icke kan förbättras. Heldre än att utsläppa dessa, sedan de visat återfall, vill han, att man skall inrätta enskilda tvångsarbetshus för dessa oförbätterliga förbrytare. För att åstadkomma detta anser han föreningar nödiga, hvilka skulle handla efter principen: ingen hjelp utan arbetea, och som åtaga sig att förskaffa de utgångne, förbättrade fångar, äfvensom de oförbätterlige, sysselsättning, samt att hålla tillsyn öfver dem: en lindrig, knappt märkbar tillsyn, så länge de visade sig ordentlige; men genast befordra dem till straff och tvångsarbete, då de missbruka friheten. Han yrkar, att de ur förbältringshusen befriade icke må arbeta tillsamman, och att de icke må blifva kända såsom de der varit häktade; emedan, säger han, man då förqväfver deras hog att söka förkofra sig och att återvinna fördelarna af samhällslifvet. Men han tror deremot, att de som befinnas oförkätterliga (hvilket han anser nästan alltid vara fallet med tjufvar som -begått tredje resan stöld), borde för alltid inspärras i tvångsarbetshus, eller sändas till staten straffkolonier om sådana finnas. Han rättfärdigar denna hårdhet dermed, att han funnit allt cnsligt fängelse, som räckt öfver två till tre år, snarare skada än gagna. I sista tiden, säger han, förstöres genom sinnets förstämning och kroppslidanden, allt hvad man i början kunnat uträtta i och för fångens förbättring. Ett års ensligt fängelse, anser han vara svårare än två års tigande, efter auburnska systemet, i afseende till fångens inre lidande. Han vill således, att ingen skulle dömas till mera än två års förbättrings-fångelse; men med vilkor, att om den straffade då återfaller i brott, eller under uppsigten af den förening), som åtagit sig hans tillsyn, visar sig icke vilja arbeta och försörja sig, denne då skall insältas i tvångsarbetshuset eller afsändas till straffkolonien. Hvad åter dessa tvångsarbetshus angår, arser herr T. att tystnåds-systemet der bör användas, men ej enslighet. Fången bör väl sofva i cell, men om dagen arbeta ihop med andra. Till undvikande af prygelstraff för bruten tystnad, 0. s. v. tör likväl icke mer än få personer finnas samlade i hvarje rum; och dessa slags inrättningar böra icke vara beräknade för ett stort antal fångar. Han åberopar i detta afseende ett fängelse efter auburnska metoden,i Hartford (Connecticut), der icke stryk behöft användas; men der finnes blott omkring 60 personer, som arbeta i klasser af 435 till 20 under hvarje uppsyningsman. I de större auburnska inrättningerne är deremot kroppsstraffen jemnt i gång; och detta har äfven nedsatt hela systemet i opinionen. 1 Hartford, säger han, tillåter man äfven samtal, såsom en belöning eller uppmuntran, men dervid iakttages, att talet ej är af sådan beskaffenhet, att det kan motverka förbättringen. Han afråder att beräkna dessa tvångsanstalter på svåra eller långvariga arbeten; blott så mycket skulle fordras, att fångarna dermed betala sitt underhåll. Staten skulle endast utkräfva mera arbete derest fången gjort sådan skada åt enskilde, som borde dem ersättas. Slutligen meddelar herr T. ett bref af en erfaren byggmästare, herr Hoviland, hvarigenom hans mening om envånings byggnadernes företräden på ett lysande sätt bestyrkes, och som vi anse oss i detta blad, en annan gång, böra in extenso meddela. STOCKHOLM den 23 Sept. — D. K. H. Kronprinsen och Kronprinsessan sjorde i går ett besök på Drottningholm. oo MH M Kannuncens helsa och krafter lära