Aftonbladet – 23 september 1843, sida 2

Ingenting kan vara mera i sin ordning, än att man sökefHålla lättingar till arbete samt före komma liderlighet och laster af alla slag. Men då dessa egenskaper äro något obestämda, när anser Allehanda egentligen att de hafva inträdt tilk den grad, att subjektet, som befinnes dermed, skall förvisas till arbetshuset, eller med andra ord: skall förbättringsåtgärden tillämpas på alla och således äfven på den ännu välklädde, men utsvälvande dagdrifvaren, som dricker, spelar, gör skulder och ruinerar föräldrar och anförvandter, bedrager någon värnlös flicka på hela hennes timliga välfärd, samt är i tillfälle att göra långt mera ondt än den fattige lättingen, som redan i sina trasor bär en varningsskylt för hvar och en som ser honom? Vi måste här ännu en gång erinra — ty man kan ej för mycket akta sig alt blifva missförstådd — att vi anse alldeles i sin ordning att man söker att förekomma lättjan, men vi vilje hafva dels en bestämd grund för bedömendet af hvarje serskildt fall, dels att straffet icke skall stå i för stort missförhållande till förbrytelsen. Moan finner så väl i doktor Ellmins som i andra artiklar der kommitterades förslag oinskränkt förordas, att mycken vigt lägges på ett så kalladt paternelt förhållande mellan inrättningens direktion och arbetshjonen. Detta är en vacker tanka, så vidt den uttrycker de bättre lottades ömhet om de värnlöse. Men så vidt det åter betecknar dem enes makt öfver den andre, inses lätt, vid närmare granskning, att denna makt, när det vackra, men obestämda adjektivet utbytes mot ett tydligare, egentligen icke betyder annat än godtycke, den ene individens eller den ena klassens, den ena sambhällsauktoritetens oinskränkta makt öfver den andra, och en sådan makt kan svårligen i längden bestå utan missbruk. Det är ock af denna anledning, som menniskorna småningom, under kulturens gång framåt, funnit nödigt att öfverallt, utom i familjen, utbyta det paternella förhåliandet emot bestämda objektiva, för alla gällande rätlsförhållanden. Detta har skett emellan folk och regeringar genom grundlagar, emellan staten och enskilde genom hushbållsoch polislagar, m. m., mellan enskilde inbördes genom den borgerliga lagens stadganden eller privaträtten; men såsem en osviklig grund för alla sådana lagar och utan hvilka rättsförhållandet icke eger rum, måste det antagas, att de utesluta godtycket och allt snseende till personen. Ett af de vigtigaste bland dessa rättsförhållanden är det, som angår den personliga friheten, hvarom vi också ege uti vår lag ett ganska bestämdt stadgande, att ingen om brott oförvunnen får beröfvas densamma. Ser man nu närmare på saken, så är det tydligt, att detta lagrum vida roindre behöfts till skydd för de förmögnare klasserna, emedan desse genom sin ställning mera sällan komma i frestelse att begå handlingar, som draga frihetens förlust med sig, utan stiftats till förmån för en och hvar utan undantag, samt således äfven måste komma proletären till godo, till dess han stört det allmännas fred eiler säkerhet. Detta är hvad Engelsmännen kalla sitt habeas corpus, och som de anse såsom en af hörnstenarna för sin politiska frihet. Vi vete väl och ha äfven hört mångu, som tycka mycket illa om dessa anmärkningar, och kalla det att taga packets parti, m. m., men man skall vid närmare eftersinnande finna, alt vi hafve rätt. Det är ty värr en sanning, som genomgår hela skapelsen och som på något sätt måste ingå i Försynens plan för det helas upprätthållande, att hos de starkare ligger ett stundom medvetet, stundom endast instinktlikt och af dem sjelfve obemärkt begär att förtrycka de svagare. Men Försynen har äfven, såsom en motvigt häremot, bland menniskorna ingjutit kärleken till nästan och känslan för rättvisa, och dessa känslor hafva, i samma mån som civilisationen gått framåt, utbildat sig till ett klarare begrepp derom, att menniskan i samhället måste ega några rättigheter såsom blott menniska. För proletären, som ingentling eger annat än sin arbetskraft, bestå likväl dessa rättigheter nästan ensamt i åtnjutandet af den personliga friheten inom lagstadgade gränser; denna blir honom derföre i samma mån dyrbarare, samt för de öfriga samhällsmedlemmarne i lika förhållande angeläget att gå till väga med största grannlagenhet i fråga om dess inskränkning. EN NÖDIG ANMÄRKNING VID INVÄNDNINGARNÅ EMOT HANDSÅGNING AF BRÄDER E)G SÅSOM FOLKNÄRING. En insändare i M2 247 af Aftonbladet har ianledning af en artikel i samma blad rörande hand