Aftonbladet – 21 september 1843, sida 3

anstränga Engländarne sig otroligt och utskratta samt missakta franska prålet och pratmakeriet, Tysklands drömmare och Sveriges Don Quixoter. Deras böjelse för det purt reala och absolut nyttiga går visserligen bra långt; — och en helsosam reaktion emot denna 5 verdrift har redan gjort nytta på sitt vis. Men om te ex. en ung och förständig svensk flicka skulle välja mellan en månskensförtjust tysk romanticist eller ea svensk kammarjunkare, med thy ätföljande Gudalif,, förtjusningar och galaspektaler i de högre regionerna, för det första haifäret och utmätningsauktioner, ; bysättning och elände för det endra, å ena sidan, samt på den andra en mindre poetisk :och! mindre högtflygande engelsk affärsman, som ifrigt skötte sina anaclägenheter om dagen och ämabelt tillbragte altnarne i fruns kabinett, en man, hvars kärlek och trohet yttrade sig mindre i ord och mer i verklig tillgifvenhet, ulltigenom, — månne en sådan ultrarealist ej i längden blefre drägligare, än våra qvasiromantiska ungherrars och unga mäns ultra förtjusning, i början, och deras totala cessioner — cessioner af både förmögenhet, kärlek och allmän aktving, — om några månader eller år, såsom seden lärer vara i Stock holm öch annorstädes?? Svaret härpå torde ei vara kinkigt att afgifva. — BESYNNERLIGA BARN. En bonde, som bestämdt hvarje år for till marknaden, fick en gång se barnhusbarnen ute att hemta frisk luft. Det vete satan -— sade han till en granne — jag har nu i tjugo år farit på marknaden, men de der gluttingarna bli i all sin dar ej större; så der små har jag sett dem ända sedan salig far min lefde.