Aftonbladet – 20 september 1843, sida 3

nes kusin, och för resten en ädel, vacker och älskvärd kusin. Bör man icke älska sina slägtingar?... Frivilligt ämnar Jag icke afstå frår mina anspråk och förhoppningar. — Inte jag heller. — Nå, vi äro alltså ense om den saken. Nu är det ganska möjligt, att vi begge misstaga oss om arten af de känslor, Clara hyser för Oss. Imedlertid, låtom oss försöka att få saken afejord i dag. Du, som redan är rustad och väpnad, gör första anfaltet. Om du lyckas, så viker jag. I motsatt fall..... — Vi förblifva ändå alltid vänner. Au revoirl Och så ilade min vän ut genom dörren och utför trapporna, på kärlekens vingarp. Jag, som väl insåg att hofrättsfracken och guldbyxorna nödvändigt måste förlora, wid jemförelse med officerns lysande uniform, klädde mig i en drägt af den mörkaste färg och det enklaste mod,, och, i stället att hänga värja vid sidan, gömde jag den, sedan en Viss börsbal, omsorgsfullt bevarade törnrosen vid mitt bröst, till venen der jag tyckte mig känna bjertats oroliga slag. Då så lång stund förlidit, alt jag tyckte det min vän borde hunnit uträtta sitt ärende, begaf Jag mig å väg. . . Utan äfventyr anlände Jag till ort och ställe som vederborde. Jag inträder i förmaket. Man talar i rummet näst derintill. Jag hör kommersrådet yttra fölfande ord: — Nå, efter ni båda äro ense om saken, så må ni få hvarandra; men Jag gör dock vid mitt samtycke det lilla förbebåll, att du, monsieur sar, ofördröjligen tager afsked ur krigstjensten och kastar uniformen åt fanders, för alltid..... ch nu, Gud välsigne er, mina kära barn! Andra kapitlet 3 Giftermåls-balken upplyser, att syskonebarn få taga hvarandra till äkta, om