Aftonbladet – 20 september 1843, sida 2

kelse. Jag blickade mig omkring och såg en häs framstörta, vildt och ohejdadt. Den som kör! honom, låg sanslös utsträckt på gatan, vid en: broändan, och ingen återhöll det rasande djuret: lopp. I slädan, som nästan flög öfver snön, sat ett fruntimmer, hvars hvita slöja fladdrade föl vinden som en nödsignal. Ack! och kors! oct Gud vare hennes själ nådig! ropades på alla si dor, men ingen — ingen hade mod att rädd: den arma ur en så ögonskenlig och förskräcklig fara Jag vet icke hvilken öfvernaturlig kraft genom strömmade hela rmitt väsen, bvilken gudamak som bevingade mina steg, men det vet jag, at inom några sekunder hade jag lyckats gripa det skenande hästen i mahn och tyglar, och jag släppt honom icke förr, än han blifvit spak och lydig — Min herre! Ni har räddat mig från en för färlig död. Ord kunna icke uttrycka min tack samhet. . En besynnerlig känsla, plågsam och behaglig p en gång, erfor jag, då jag hörde eh ljuf qvinli stämma, som icke var mig obekant, framsäg dessa ord. Jag såg på fruntimret hvars lit ja räddat. Pet var kon l... Pet förstås af sig sjelft, att hofrältsvicenotarier C. I. nu blef introducerad i kommerserådet W: familj. Men det stannade icke dervid. I öfvermåtte af sin glädje öfver dottrens räddning glömde der gode fadren sitt hat emot herrar officerare så til vida, att han icke allenast icke blef ond, då ku sin Cesar, på samma gång som jag gjorde inträ. de i huset, utan till och med bad sin brorsor vara välkommen åter, när som beldst. .